Jag kom i veckan hem från en resa till Hong Kong och Vietnam med riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott. Då resan började planeras rullade högkonjunkturen på för fullt, och arbetskraftsbristen gjorde sig påmind i många regioner i vårt land. Därför var huvudmålet för resan Vietnam, och en av huvudfrågorna den framtida potentiella arbetskraftsinvandringen därifrån till Finland.

Just nu när den ekonomiska krisen blivit allt djupare och många arbetsplatser ligger i farozonen, är temat inte direkt högaktuellt. Ändå får vi inte glömma bort realiteterna då det gäller vår befolkningspyramid. Vi vet att antalet unga som årligen kommer ut på arbetsmarknaden härefter understiger det antal personer som samtidigt går i pension. Det betyder i praktiken att allt färre skall "försörja" allt fler och se till att hjulen rullar så att vi har råd att hålla fast vid vårt nordiska välfärdssamhälle i framtiden. Det handlar om att vi skall ha råd till gratis skola, vård, äldreomsorg, barnbidrag, moderskaps- och föräldraledigheter, studiepenning och folkpensioner också då dagens 40-åringar går i pension om sådär 25 år. För att den ekvationen skall gå ihop kommer vi att behöva olika slag av åtgärder. Dels satsningar på att vi som nu jobbar skall orka och vilja jobba längre än till dagens faktiska pensionsålder som ligger runt 60 år. Dels handlar det om att dagens barn och unga behöver kunna komma ut i arbetslivet tidigare. Nu är det många som har en faktisk studietid efter studentexamen på över sex år. Och dels handlar det också om att vi framöver kommer att behöva arbetskraftsinvandring för att fylla alla de arbetsplatser som vårt eget folk inte kommer att räcka till för.

Regeringens utspel om att höja pensionsåldern skall också ses mot den här bakgrunden. Vi som idag sitter på beslutsmakten, måste använda den. Vi kan antingen välja att köra med släckta lyktor och skyffla problemen i famnen på nästa generation beslutsfattare, eller så kan vi välja att bära ansvar och agera proaktivt. För det är nu beslut och konkreta åtgärder måste tas, för att trygga att den generation som kommer efter oss, också skall ha en möjlighet att få leva i ett värlfärdssamhälle motsvarande det vi har idag.

Därför var det också klokt av såväl regeringen som arbetsmarknadsorganisationerna att gräva ner stridsyxan och fatta ett gemensamt beslut om att målet är att höja den faktiska åldern då folk går i pension med 3 år till 2025. I den situation landet befinner sig i, där finansministeriet förutspår en gigantisk upplåning de närmaste åren på 40-60 miljarder €, har vi inte råd med prestigeintriger som hotar samhällsfreden. Oppositionens interpellation om "att det var fel släckt", föll också pladask, annat var inte att vänta.

Nu gäller det ändå att i praktiken få till stånd sådana lösningar inom vårt arbetsliv, som sporrar mänskor att jobba och som ökar trivseln och välmåendet på våra arbetsplatser. Flexibla element som möjliggör individuella arbetstidslösningar och som beaktar arbetstagarnas livssituation i olika skeden av livet är viktiga. Systemet med alterneringsledigt skall vi också slå vakt om. Det har visat sig ha en positiv effekt på orken i arbetslivet. Också olika yrkeskategoriers olika krav på t.ex. fysisk belastning måste kunna beaktas. Brandmännen är här ett ypperligt exempel. Att kräva att en brandman i 60 års åldern skall klara samma fysiska belastning som en 40-åring, är inte rättvist om man inte samtidigt medger att nivån på räddningsverksamheten kan få sjunka. Ett är också säkert. Den arbetsgrupp som tillsatts för att komma med konkreta åtgärdsförslag har en synnerligen utmanande uppgift framför sig liksom naturligtvis alla arbetsgivare i vårt land. För varje arbetstagare gäller det också att fundera över hur just jag kan påverka atmosfären på min arbetsplats. Arbetet är en så viktig del av vårt liv att det för alla borde få vara en glädje att få gå till jobbet.

Anna-Maja Henriksson