"I denna arbetsgrupp söker man alternativa modeller till regeringens mål att höja den nedre pensionsåldern. Utöver arbetet i denna grupp kommer regeringen inte att bereda eller verkställa några pensionspolitiska beslut. Regeringen och arbetsmarknadsorganisationerna bedömer linjedragningarnas och förslagens inverkan när de blivit klara". Detta är ett direkt citat från den pensionspolitiska överenskommelse som regeringen och arbetsmarknadsorganisationerna gjorde i onsdags. I samma uppgörelse konstaterades att målet är att fram till 2025 höja medelpensionsåldern med minst tre år.

Medelpensionsåldern i Finland idag är drygt 59 år. Jag tycker inte att det är rimligt med tanke på att vi redan har mindre folk som kommer in på arbetsmarknaden än de som lämnar den. Fram till år 2025 beräknas den arbetsföra befolkningen minska med 265 000 personer. Det innebär i praktiken 11-12 000 personer per år. Samtidigt ökar den del av befolkningen som är över 65 år med en halv miljon. Betydligt färre skall alltså försörja en allt större del av befolkningen i och med att 65 plussarna ökar från nuvarande 16 till 25 procent av vår totala befolkning. Vi är i stort behov av att folk kommer fortare in i arbetslivet. Dessutom måste de stanna kvar där längre.

Men låt oss tala om pensionsåldern i termer som tydligt visar vad som menas. Ingen som är sjuk skall tvingas att jobba, ingen som är invalidiserad skall tvingas att jobba. Det handlar om att friska människor i framtiden också måste ta ett större ansvar för att den s.k. försörjningsgraden skall bli rimlig. Självklart är det inte tillräckligt att bara höja medelpensionsåldern. Det måste göras något åt trivseln och orken på arbetsplatserna. Vi bör införa långtgående hälsofrämjande åtgärder för att arbetstagarna ska orka längre. Det innebär att vi måste ha en flexibel arbetsmarknad där de som är sjuka måste ha möjlighet att jobba så mycket eller så lite de själva orkar. Detta istället för att få eller tvingas till en sjukpensionering. I detta fall har vi mycket att lära av vårt västra grannland som erbjuder en långt större flexibilitet. Dessutom måste vi se på hur vi producerar servicen i framtiden. Gör vi rätt saker och på rätt sätt med tanke på de krav morgondagens människor kommer att ha på samhället? Vi kommer att ha generationer i framtiden som ställer krav på ett eget inflytande på den service de behöver.  Vi kommer att ha generationer som inte nöjer sig med ett alternativ utan som kräver större valfrihet. Har vi gjort tillräckligt för att möta denna utmaning? Jag är inte övertygad om det! Det är därför som regeringen agerar - så gör en regering med ansvar för framtiden!

Denna fråga handlar faktiskt om framtiden. Skall framtidens finländare ha en möjlighet att leva i ett av världens bästa länder? Skall vi som nu finns på arbetsmarknaden ha ett ansvar för människor som av olika orsaker står utanför arbetsmarknaden i framtiden? Det handlar om barn och äldre, om sjuka och handikappade! Eller skall vi ta ut det maximala av vårt liv och låta andra sköta sig själva? Jag hoppas att vi alla förstår att vi måste ta ett gemensamt ansvar i de här frågorna! Bra att komma ihåg här är att det är dagens unga människor som kommer att få leva fullt ut med att jobba längre. Det är de som kommer att få bära det tyngsta ansvaret för morgondagens välfärds-Finland. Aningen förvånande är att de inte protesterar högljutt mot att jobba längre. De tycks dock inse att det krävs. De är beredda att ta ansvaret. Jag hoppas att alla vi andra också är det!

Ulla-Maj Wideroos