Ärade herr talman! Det är viktigt med en stark europeisk union. En union som bygger på gemensamma värderingar och en gemensam politik ger ett säkert samhälle berett att stå emot yttre påtryckningar och hot. En säkerhet som kan uppnås utan militärallianser. Det måste vara målet med vårt unionsarbete att uppnå en internationell säkerhet som bygger på gemensamma värden och inte gemensamma fiender. Målet måste vara att göra det militära samarbetet onödigt eller åtminstone bara för att användas vid krislösning.

Det är många frågor vi måste beakta för att nå de mål som uppställs i redogörelsen. Vi ska främja det ekonomiska välståndet och för att uppnå det är det viktigt att förbli stora på den globala marknaden. Vi måste vara konkurrenskraftiga om vi ska kunna upprätthålla den höga levnadsstandarden. Om vi ska bli så konkurrenskraftiga som möjligt borde vi växa så mycket som möjligt, ju större ju bättre. Är dessa mål möjliga att förena om vi ska ha en union som bygger på värdegemenskap? Och kan vi bli stora och ekonomiskt framgångsrika utan att bli protektionistiska?

De mål regeringen ställer upp för sig är vällovliga men inte alltid lätta att kombinera, och ibland slås man av tanken att redogörelsen till vissa delar innehåller önsketänkanden. Jag ska avstå från att kritisera utan i stället konstatera, att det inte är någon tvekan om att unionens betydelse som aktör inom den globala budgetpolitiken ökat under de senaste veckorna och kravet på bättre bankövervakning vunnit över andra idéer.

Till en verklig internationell säkerhet hör också att en mångfald kan garanteras, och vi måste därför acceptera olikheter i vårt samhälle. Ländernas gränser kanske försvinner men människornas rötter finns kvar. Intresset för närhetsprincipen och subsidiaritetsprincipen ökar i ett globaliserat samhälle. Det måste finnas utrymme för olika lösningar inom unionen och inte som nu bara fyrkantiga lådor som områden tvingas in i om de är självständiga stater och blir utanför om de inte är självständiga.

En del stater är federationer och klarar därför av att tillgodose sina regioners behov av inflytande. Samtliga områden som kunnat stanna utanför EU när staten anslutit sig har gjort så, därför att deras behov inte kunnat tillgodoses inom unionen. Flera av dessa områden har därför i lugn och ro kunnat fortsätta sin verksamhet som skatteparadis, ett problem som i debatten om den globala krisen fått stor uppmärksamhet. Hade unionen varit mindre stelbent och skapat ett modus vivendi för olika styresformer hade dessa områden nu kunnat vara en del av unionen och problemet skatteparadis hade inte funnits.

Åland är inget skatteparadis och kommer heller aldrig att bli, men ett autonomt område som dessutom är det enda som trots sin konstitutionella ställning gått med i EU. Det har inneburit att självstyrelsen har blivit starkt kringskuren. Åland är ingen europeisk region utan ett självstyrt område som saknar representation i EU-parlamentet och som dessutom inte fått försvara sig själv i domstolsprocesser, trots att det är en av de mest grundläggande rättsstatsprinciperna att den som är anklagad ska får försvara sig själv.

Statsminister Vanhanen förstod på slutet av förhandlingarna om Lissabonavtalet att lyfta fram frågan om Ålands representation men för sent. Jag vill än en gång understryka att detta inte har någonting med de regioner som finns i EU att göra eller att de i så fall skulle kräva samma rätt. De har redan inflytande genom ländernas federativa system. I redogörelsen sägs att det nu efter att Lissabonfördraget trätt i kraft är en paus att vänta i den ständigt pågående institutionella förändringsprocessen. Det sker nog först när frågan om Ålands inflytande fått en tillfredsställande lösning.

Herr talman! Låt mig ta upp ytterligare en fråga som inte är lätt att kombinera med den välfärd vi efterstävar, nämligen vår biståndspolitik, men på den punkten finns det ingen möjlighet att gå en mellanväg. I statsrådet redogörelse för EU-politiken betonas flera gånger EU:s biståndspolitiska roll. Det hänvisas till EU:s biståndsskyldigheter och hur EU måste uppmuntra alla medlemsländer att ta sitt globala ansvar, EU är den största aktören inom biståndspolitiken.

Det stora frågetecknet är dock om Finland följer sina biståndspolitiska mål på det sättet som Finland kräver av EU. I nuläget måste man beakta att alla länder utsatts för finanskrisen, även utvecklingsländerna. (Puhemies: 5 minuter!) Därför är det viktigt att tillse att utvecklingsländerna får de understöd som krävs och inte bara de procentuella biståndsmålen som lagts fram.