Ändring av självstyrelselagens 59 c §

28.04.2009 kl. 10:20
Anförande 28.4.2009

Ärade herr talman! Åland blev liksom Finland medlem av EU 1995. Då kunde varken Finland eller Åland inse vilka konsekvenserna skulle bli, och hur illa unionens strukturer passar in på de mekanismer som reglerar förhållandet mellan det självstyrda Åland och riket. Åland hade kunnat stå utanför unionen som andra områden i samma ställning valt att göra, men tron på fördelarna med ett närmande till Europa var större än misstron mot systemets eventuella brister.

Motiveringen till att Åland fick ett särskilt protokoll vid inträdet byggde också på att flera av medlemsstaterna kände sig bundna av det beslut som fattades av Nationernas förbund i Genève 1921. Det minoritetsskydd ålänningarna fick genom denna unika internationella konfliktlösning kunde få fortsätta att existera, trots att det inte till alla delar var i överensstämmelse med grundtanken i Romfördraget om kapitalets fria rörlighet.

Men bara så långt accepterade EU tanken på att respektera denna internationella konfliktlösning. När Åland väl gått in i EU ville man glömma denna struktur och började tillämpa det fyrkantiga regelverk enligt vilket bara självständiga stater kan vara medlem av EU och få kompensation för den bestämmanderätt man gett ifrån sig till Bryssel. Grundläggande rättigheter som rättten till medinflytande, rätten att föra sin egen talan vid domstolen, rätten att få försvara sig själv på sitt eget språk och rätten att omfattas av subsidiaritetsprincipen gällde inte Åland.

EU vill vara ett fredsskapande organ, men erkänner samtidigt inte de internationella konfliktlösningar som historien fört med sig och som finns inom det egna landområdet. Den stelbenta unionen känner bara nationella lösningar som ofta baserar sig på någon form för federativt system. Osymmetriska system som Åland är ett exempel på inom ramen för Finland finns helt enkelt inte.

Vad är då effekten av detta stelbenta tänkande? Jo, att problemen hänskjutits till Finland för ett lösande på nationellt plan av frågor som är omöjliga att lösa på nationellt plan. I väntan på att unionen fås att förstå problemet måste Finland göra sitt bästa. Därför har vi nu en fjärde ändring av självstyrelselagen sedan EU-inträdet till behandling i riksdagen.

Varje nytt EU-fördrag har aktualiserat de problem som Åland fått erfara genom EU-inträdet. Missnöjet har lett till tanken på att inte godkänna nästa fördrag. Samma sak gäller för Lissabonavtalet som ännu inte antagits av lagtinget.

Den proposition med förslag till ändring av självstyrelselagen för Åland som nu finns på våra bord har inte ett direkt samband med Lissabonavtalet, men är Finlands regerings försök att komma till rätta med de problem som Åland fått erfara. Det är helt klart ett stort steg i rätt riktning. Det ska inte som hittills vara möjligt att de åländska förklaringarna till det egna handlandet som man är skyldig att eventuellt betala böter för stannar i Helsingfors och aldrig når rätt mottagare i Bryssel. Man ska enligt detta förslag få försvara sig själv och framför allt på sitt eget språk.

Finland fick överhögheten över Åland en gång i tiden mot ett löfte att för alltid tillse att Åland bevaras svenskt. Det är lätt att glömma bort i dagens integrationssträvanden. Trots att Finland är ett tvåspråkigt land har det visat sig att det största problemet att samordna sina åsikter i praktiken är språket. Åland får inte handlingarna på svenska, möten går helt på finska och kontakterna fungerar inte i praktiken. Detta leder till att man från åländsk sida helt enkelt måste avstå från att delta. Det nu föreliggande förslaget ska förhoppningsvis också vara ett steg i rätt riktning i det avseendet.

Jag tänker inte närmare gå in i detalj på lagförslagets komplicerade strukturer utan kan bara konstatera att de utarbetats i samarbete mellan regeringarna i Mariehamn och Helsingfors. De ger Åland en plattform för agerande oavsett om Finland är svarande part, kärande, intervenient eller ärendet gäller ett förhandsavgörande. I sammanhanget kan påpekas att det självfallet också krävs ett beslut av den lagstiftande församlingen i Mariehamn innan det kan träda ikraft. Det är min förhoppning att det så snabbt som möjligt kan behandlas av riksdagen.

En kritisk granskning av texten visar att det fortfarande finns stort utrymme för tolkning och områden för välvilja. Det beror helt enkelt på att Finlands välvilja inte rår på EU:s stelbenthet. Att systemet ska fungera beror alltså på att Finland visar exempel på good governance oavsett vem som sitter i regeringsställning. Likaså kräver det att Åland är berett att använda sig av alla dessa mekanismer, att ta initiativ och att utnyttja alla de möjligheter till påverkan som nu skapas, och det kräver inte lite av Ålands politiska ledning och dess förvaltning.

Herr talman! Jag vill slutligen konstatera att detta är en bra bit på vägen, men långt ifrån målet. Faktum kvarstår att EU måste vara berett att förändra sig. Hade det skett tidigare skulle vi inte haft de problem som vi nu har med tax havens som står utanför räckvidd för kontrollen. Då hade det troligen varit lågskatteområden som vi kunnat acceptera.

Inte förrän Åland fått den plats i EU-parlamentet som rätteligen tillkommer landskapet kan vi slå oss till ro och vara helt nöjda, men som sagt var, en bra bit på vägen och mycket att vara nöjda över är det här lagförslaget.

 

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37