Ändring av självstyrelselagens 59 c §

28.04.2009 kl. 10:20
Anförande 28.4.2009

Ärade herr talman! Åland blev liksom Finland medlem av EU 1995. Då kunde varken Finland eller Åland inse vilka konsekvenserna skulle bli, och hur illa unionens strukturer passar in på de mekanismer som reglerar förhållandet mellan det självstyrda Åland och riket. Åland hade kunnat stå utanför unionen som andra områden i samma ställning valt att göra, men tron på fördelarna med ett närmande till Europa var större än misstron mot systemets eventuella brister.

Motiveringen till att Åland fick ett särskilt protokoll vid inträdet byggde också på att flera av medlemsstaterna kände sig bundna av det beslut som fattades av Nationernas förbund i Genève 1921. Det minoritetsskydd ålänningarna fick genom denna unika internationella konfliktlösning kunde få fortsätta att existera, trots att det inte till alla delar var i överensstämmelse med grundtanken i Romfördraget om kapitalets fria rörlighet.

Men bara så långt accepterade EU tanken på att respektera denna internationella konfliktlösning. När Åland väl gått in i EU ville man glömma denna struktur och började tillämpa det fyrkantiga regelverk enligt vilket bara självständiga stater kan vara medlem av EU och få kompensation för den bestämmanderätt man gett ifrån sig till Bryssel. Grundläggande rättigheter som rättten till medinflytande, rätten att föra sin egen talan vid domstolen, rätten att få försvara sig själv på sitt eget språk och rätten att omfattas av subsidiaritetsprincipen gällde inte Åland.

EU vill vara ett fredsskapande organ, men erkänner samtidigt inte de internationella konfliktlösningar som historien fört med sig och som finns inom det egna landområdet. Den stelbenta unionen känner bara nationella lösningar som ofta baserar sig på någon form för federativt system. Osymmetriska system som Åland är ett exempel på inom ramen för Finland finns helt enkelt inte.

Vad är då effekten av detta stelbenta tänkande? Jo, att problemen hänskjutits till Finland för ett lösande på nationellt plan av frågor som är omöjliga att lösa på nationellt plan. I väntan på att unionen fås att förstå problemet måste Finland göra sitt bästa. Därför har vi nu en fjärde ändring av självstyrelselagen sedan EU-inträdet till behandling i riksdagen.

Varje nytt EU-fördrag har aktualiserat de problem som Åland fått erfara genom EU-inträdet. Missnöjet har lett till tanken på att inte godkänna nästa fördrag. Samma sak gäller för Lissabonavtalet som ännu inte antagits av lagtinget.

Den proposition med förslag till ändring av självstyrelselagen för Åland som nu finns på våra bord har inte ett direkt samband med Lissabonavtalet, men är Finlands regerings försök att komma till rätta med de problem som Åland fått erfara. Det är helt klart ett stort steg i rätt riktning. Det ska inte som hittills vara möjligt att de åländska förklaringarna till det egna handlandet som man är skyldig att eventuellt betala böter för stannar i Helsingfors och aldrig når rätt mottagare i Bryssel. Man ska enligt detta förslag få försvara sig själv och framför allt på sitt eget språk.

Finland fick överhögheten över Åland en gång i tiden mot ett löfte att för alltid tillse att Åland bevaras svenskt. Det är lätt att glömma bort i dagens integrationssträvanden. Trots att Finland är ett tvåspråkigt land har det visat sig att det största problemet att samordna sina åsikter i praktiken är språket. Åland får inte handlingarna på svenska, möten går helt på finska och kontakterna fungerar inte i praktiken. Detta leder till att man från åländsk sida helt enkelt måste avstå från att delta. Det nu föreliggande förslaget ska förhoppningsvis också vara ett steg i rätt riktning i det avseendet.

Jag tänker inte närmare gå in i detalj på lagförslagets komplicerade strukturer utan kan bara konstatera att de utarbetats i samarbete mellan regeringarna i Mariehamn och Helsingfors. De ger Åland en plattform för agerande oavsett om Finland är svarande part, kärande, intervenient eller ärendet gäller ett förhandsavgörande. I sammanhanget kan påpekas att det självfallet också krävs ett beslut av den lagstiftande församlingen i Mariehamn innan det kan träda ikraft. Det är min förhoppning att det så snabbt som möjligt kan behandlas av riksdagen.

En kritisk granskning av texten visar att det fortfarande finns stort utrymme för tolkning och områden för välvilja. Det beror helt enkelt på att Finlands välvilja inte rår på EU:s stelbenthet. Att systemet ska fungera beror alltså på att Finland visar exempel på good governance oavsett vem som sitter i regeringsställning. Likaså kräver det att Åland är berett att använda sig av alla dessa mekanismer, att ta initiativ och att utnyttja alla de möjligheter till påverkan som nu skapas, och det kräver inte lite av Ålands politiska ledning och dess förvaltning.

Herr talman! Jag vill slutligen konstatera att detta är en bra bit på vägen, men långt ifrån målet. Faktum kvarstår att EU måste vara berett att förändra sig. Hade det skett tidigare skulle vi inte haft de problem som vi nu har med tax havens som står utanför räckvidd för kontrollen. Då hade det troligen varit lågskatteområden som vi kunnat acceptera.

Inte förrän Åland fått den plats i EU-parlamentet som rätteligen tillkommer landskapet kan vi slå oss till ro och vara helt nöjda, men som sagt var, en bra bit på vägen och mycket att vara nöjda över är det här lagförslaget.

 

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Statsministerns upplysning om målen för Finlands EU-ordförandeskap

I vilket tillstånd är EU när Finland tar över stafettpinnen från Österrike den 1 juli? Intrycket är att tyngd-punkterna i EU kommer att ligga dels vid ett effektivare bruk av existerande regler, dels vid utrikesrelatio-nerna samt vid energi, men också rättsliga och inrikesfrågor. Mera verkställighet än lagstiftning, mera utrikesrelationer än förlikningar med Europaparlamentet.
21.06.2006 kl. 00:00

Riksdagens 100- årsjubileumssession

I medlet av 1800-talet började drömmen om ett fritt Finland ta sin form. Tankar blev till ord. Runeberg, Topelius, Snellman, Cygnaeus, Lönnroth och Castren personifierade denna utveckling. På olika sätt bidrog de tillsammans till att Finlands folk fick en gemensam nationalanda som blev en förutsättning för självständigheten några decennier senare.
01.06.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om regeringens handikappolitiska redogörelse

Att födas som handikappad i Finland innebär inte ett liv i misär som i så många andra länder. Den nordiska välfärdsmodellen har för längre sedan omfattat de handikappade. Det betyder ändå inte att vi skulle ha nått en godtagbar nivå på servicen. Handikappvården är i Finland inte på samma goda nivå som i de andra nordiska länderna. Personlig assistans och utnyttjande av modern teknologi tryggar inte normalitet i livet på samma sätt som i våra grannländer.
16.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatt om budgetramarna för åren 2007-2011

Den sittande regeringen har nu presenterat sina sista budgetramar för denna period. Betyget är minst sagt nöjaktigt. För statsfinansernas del måste betyget bli berömligt, sade Eva Biaudet.
15.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatten om om redogörelsen gällande EU:s grundfördrag

Jag vill börja med att göra några saker fullständigt klara. Inom Svenska riksdagsgruppen tror vi på den Europeiska Unionen! Vi är övertygade om att Finland mår bättre, och att vi har klarat oss bättre som medlem i unionen än om vi hade valt att stå utanför. Utan medlemskap i EU hade det varit ännu svårare att övervinna depressio-nen på 1990-talet, sade Astrid Thors.
10.05.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om åldringsvården

Vad finns staten till för? Jo, enligt Svenska riksdagsgruppen har statsapparaten till uppgift att träda in i de livsskeden som individen inte klarar sig på egen hand. Därför anser vi att staten skall koncentrera sig på att stöda individen under hennes första och sista år. Finland har ett bra lagstadgat stöd för våra åldringar. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken, sade Pehr Löv.
04.05.2006 kl. 00:00

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00