Samtidigt höjs också församlingarnas andel. Man avskaffar arbetsgivarens FPA-avgift vilket ger extra klirr i den kommunala skattkistan. Dessutom kommer både den övre och nedre gränsen för fastighetsskatten att höjas, vilket ger kommunerna ett större spelrum. Enligt ramarna fortsätter också den ekologiska skattereformen och tyngdpunkten i beskattningen flyttas från arbete till beskattning av miljö och konsumtion. För att kompensera den inkomstminskning som FPA-avgiftens avskaffande medför höjs energiskatterna. Detta riktas i huvudsak in på näringslivet, men också för medborgarna sker vissa förändringar.
Så långt är allt rätt bra! Budgetramarna är givetvis byggda på prognoser över ekonomins utveckling. Prognoser som tycks vara i ständig förändring i finanskrisens spår. Arbetslösheten väntas enligt Finansministeriets prognoser öka till 9 % detta år och 9,5 % nästa år. ETLA, näringslivets forskningscentral, förväntar sig ännu dystrare siffror. Jag är beredd att luta mot de senare. Fakta är att redan i mars hade arbetslöshetsgraden stigit till 8,3 %, vilket är en ökning på 1,6 procentenheter jämfört med ifjol. Bland unga är ökningen än mer alarmerande. Deras arbetslöshetsgrad är nu uppe i 21,6 %! Fakta är också att den totala produktionen samtidigt minskar och med den skatteinkomsten. I dessa finansiellt turbulenta tider kan vi alltså inte helt och hållet lita på de prognoser som ställs. Ändå behöver vi ramar att hålla oss till – det handlar också om trovärdighet för vår ekonomiska politik. Men det är klart att vi alla funderar över hur det kommer att gå och hur mycket har skett fram till augusti när regeringen skall avge nästa års budget.
Regeringen framför också andra mål i ramarna. Man har för avsikt att stärka den offentliga ekonomins hållbarhet genom att förlänga arbetskarriären både i början och slutet. Redan tidigare har regeringen och arbetsmarknadsorganisationerna kommit överens om en målsättning att fram till år 2025 höja medelpensionsåldern med minst tre år. Ramarna fortsätter i den linjen – och det behövs – för tillgången på arbetskraft kommer i längden att minska. Samtidigt har staten ett eget produktivitetsprogram på gång. Enligt detta program ska statsförvaltningen effektiveras och kostnaderna minskas. Rent konkret ska antalen årssverken minskas – dvs. staten ska ha mindre folk på jobb. Det är naturligtvis viktigt att staten ser över sin funktion och sin personal. Staten ska vara effektiv i sin förvaltning. Men mycket viktigt att komma ihåg är att staten inte är ett företag och den kan inte heller styras som ett sådant! Man ska också komma ihåg att produktivitetsprogram gjordes upp under goda tider före finanskrisens intåg. Det innebär att det måste finnas flexibilitet i produktivitetsprogrammet. Arbetslösheten växer nu och det betyder att arbetskraftsbyråerna utsätts för en hård press. De kommer att behövas mera pengar – inte mindre. Med flexibilitet menar jag alltså att resurserna till arbetskraftsbyråerna måste anpassas till att arbetslösheten stiger. Det som permitteras eller sägs upp har rätt att få en bra service och det får de inte om arbetskraftsbyråernas resurser minskar.
Ulla-Maj Wideroos
