Men man kan inte heller bara stå och se på och göra ingenting. Alltså har regeringen valt att stimulera – till och med lånestimulera. Hittills har omkring 3 miljarder euro använts till stimulansåtgärder i vårt land – detta motsvarar omkring 1,5 % av BNP. Det är en stor andel oberoende om man mäter med EU- eller OECD-mått. Effekterna av stimulanspolitiken syns inte ännu fullt ut, men ett är säkert; utan de åtgärder som regeringen vidtagit skulle läget vara ännu sämre.

Det är klart att stimulans med lånade pengar är ett risktagande, men denna situation kräver risktagande – utan att förstås ta onödiga risker om det nu finns sådana. Det allra viktigaste är att se till att människor som behöver samhällets solidaritet också får den. Den finländska välfärdsmodellen bygger helt enkelt på solidaritet med de mest utsatta – och på den linjen måste vi fortsätta. Åtgärderna som vidtas måste ha som målsättning att trygga välfärden, återställa tillväxten och balansen i vår ekonomi, motverka arbetslöshet och trygga vår betalningsförmåga – speciellt på lång sikt.

För den offentliga ekonomin – staten och kommunerna – kommer det ännu att dröja förrän lågkonjunkturen gått över. Om staten idag uppskattar att BNP sjunker med hela 6 % i år, en procentenhet mer än så sent som i mars och om arbetslösheten under nästa år stiger till tio procent nästa år fortsätter utmaningarna för staten. Kommunernas ekonomi försvagas i år i och med att skatteintäkterna avsevärt sjunker. Det finns ännu ett stort tryck ute i kommunerna på att höja kommunalskatten och skära i utgifterna.

Grunden för det finländska välfärdssamhället ligger i det system vi har – som vi försöker trygga med alla medel. Detta ställer krav på att både statens och kommunernas ekonomi fungerar också under en lågkonjunktur. Därför har vi gått in för en mängd åtgärder för att stärka kommunernas ekonomi och därmed trygga serviceproduktionen. Kommunernas andel av samfundsskatten höjs, gränserna för fastighetsskatten har justerats, statsandelarna för vissa investeringar har höjts och också beslutet att sänka arbetsgivarens folkpensionsavgift har en positiv inverkan på den kommunala ekonomin. Staten stärker genom de här åtgärderna kommunernas ekonomi att trygga servicen och välmåendet.

Det är ett grannlaga arbete att hitta på goda alternativ till den förda politiken. Regeringen höll inne med skattelättnaderna efter tillträdet 2007 och lättade på skatterna först 2009 – något som hade en positiv effekt på hemmamarknaden. Vi beslöt i riksdagen att avskaffa arbetsgivarens folkpensionsavgift för att underlätta situationen för företag och arbetsgivare. Stimulansåtgärderna som regeringen fört fram har riktat sig till byggande, både av hus, av vägar och av annan infrastruktur.

Detta kommer tyvärr inte att räcka. Vi måste fortsätta att stimulera. Vi måste satsa på ungdomsverkstäder och läroavtal. Vi måste se till att vårdsektorn får den personal den behöver och vi måste givetvis se till att ungdomarna får den utbildning de behöver. Vi måste alltså se om vårt hus. Vi måste kanske till och med fundera över vilka åtgärder som inte mera biter och vad vi egentligen borde göra istället. Att sänka skatterna för att stimulera konsumtionen är bra i vissa situationer, men nu är det dags att överväga saker och ting på nytt. Det är också nu dags att konstatera att ytterligare skattesänkningar inte är aktuella.
Det är viktigt att Finlands exportindustri har reella möjligheter att överleva lågkonjunkturen. För att detta skall vara möjligt kan ännu behövas speciella insatser.


Ulla-Maj Wideroos höll gruppanförandet 17.6.2009.