President Tarja Halonen firade presidentämbetets 90 årsjubileum (26 juli 2009) med att besöka Kumlinge på Åland, vilket var helt i linje med rollen som president över både Finland och Åland. En aspekt som inte lyfts fram tillräckligt i debatten kring reformarbetet med grundlagen och parlamentarismens förstärkning.

Nationernas förbund beslöt i Genève 1921 att Åland skulle tillfalla den nyfödda staten Finland mot löfte om att Åland skulle ges vidsträckt autonomi, garantier för den svenska kulturen och att språket för alltid skulle förbli svenska. Lagstiftningsbehörigheten delades mellan Finlands två lagstiftande församlingar, riksdagen i Helsingfors och landstinget i Mariehamn. Finlands president fick från början en central roll i övervakningen av att självstyrelsesystemet fungerade. Ålandslösningen, denna internationella konfliktlösning som kommit att studeras av olika folkgrupper världen över genomfördes mot folkets vilja. En överväldigande majoritet av ålänningarna ville som bekant tillhöra Sverige, och Nationernas förbund påtog sig därför uppgiften som internationell garant. Ålänningarna fick rätt att klaga till Nationernas förbund över Finlands behandling av självstyrelsen. Om frågan var av juridisk karaktär skulle den överföras till internationella domstolen i Haag.

Nationernas förbund försvann och därmed också klagorätten. Diskussioner fördes efter andra världskriget om att söka en ersättning, närmast till hands låg Förenta nationerna, men utan resultat och ändå har självstyrelsen överlevt. En av förklaringarna är att ålänningarna fått andra garantier genom att tillskapa sig olika plattformer i internationellt samarbete, viktigast har för Åland det etablerade nordiska samarbetet, Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, varit. Den främsta orsaken skulle jag dock vilja påstå är den roll som presidenten spelat. Presidentens ord har vägt tungt i många olika sammanhang, inte minst under Kekkonens tid då han medverkade till att byggande av självstyrelsegården i Mariehamn igångsattes men även den nuvarande presidentens insatser i lagövervakningen skall framhållas. Den starka ställning presidenten har inom Finlands statsförvaltning utgör grunden för detta arbete.

Som medlem i riksdagens utrikesutskott vet jag hur viktigt det parlamentariska inflytandet är. Få om något utrikesutskott i världen sammanträder så ofta som Finlands riksdags. Vi möts varje dag när riksdagen sammanträder och våra möten med den politiska ledning som bär ansvaret för landets utrikes- och säkerhetspolitik är en förutsättning för att den parlamentariska linjedragningen skall vara trovärdig. Jag kan därför lätt sätta mig in i de olika argument som framförs för en förändring av systemet, men för Ålands del är varje förändring av presidentämbetet riskfyllt och varje försvagning negativ.
 

Finlands president är, efter utlåtande från Ålandsdelegationen och ibland även från Högsta domstolen, den som avgör om en åländsk lag kan träda ikraft eller inte, med andra ord om lagtinget hållit sig inom sitt område eller gått ut över gränserna. Men det har också hänt att presidenten har varit tvungen att begära utlåtande från Högsta domstolen för att kunna avgöra om en lag stiftad av riksdagen kunde stadfästas i enligt med 77§ i grundlagen eller inte (Lotterilagen), med andra ord om riksdagen hållit sig inom sitt område eller gått ut över gränserna. Den centrala roll i systemet som Nationernas förbund gav presidenten har gjort att Finlands presidenter fått ett personligt intresse för självstyrelsen och därför klarat av denna svåra uppgift. Om presidentens roll nu förändras på denna punkt, måste man ställa frågan vem skall då övervaka att lagtinget håller sig inom sitt område och att riksdagen håller sig inom sitt område? Kommer det att bli nödvändigt att söka en ny utomstående garant i form av ett internationellt organ, eller skall det inom landet tillskapas en ny övervakningsfunktion? Presidentens sakkunskap har också utgjort en garanti för respekterandet av Ålands demilitarisering och neutralisering då presidenten är överbefälhavare och har beslutanderätten i militära kommandomål.
 

Den kommitté under ledning av minister Christoffer Taxell som nu arbetar med en eventuell revidering av grundlagen har inte till uppgift att revidera Ålands självstyrelselag, men arbetet kan alltså ändå komma att indirekt ha oanade konsekvenser för Åland.
Det sätt Finland skött förhållandet till Åland och då särskilt kontrollen av delningen av lagstiftningsbehörigheten varit en modell för andra, det finns en ”ålandsdelegation” med representanter för Kina och Hong Kong etc. Varje minoritetskonflikt som lösts på ett för båda parter tillfredsställande sätt ger anledning till stolthet. Efter att en av landets tidigare presidenter till och med fått Nobels fredspris för sina insatser på det här området skulle det vara underligt om Finland i tecken av parlamentarismen skulle dra bort plattformen för presidentens fortsatta roll i det egna landets arbete med internationell konfliktlösning.

Elisabeth Nauclér
 

Riksdagsledamot för Åland
 

Mariehamn