Sura sulfatjordar

14.09.2009 kl. 08:00
I Vbl:s ledare den 4.9.2009 dryftar Kenneth Myntti miljöproblemet med de sura sulfatjordarna utgående från Jord- och skogsbruksministeriets arbetsgrupprapport. På basen av en enskild kommuns utlåtande till ministeriet drar han slutsatsen att vi får vänta förgäves på åtgärder eftersom jordbrukets ekonomiska intressen ställs mot miljön. Jag ser inte alls så negativt på läget.

 

Efter fiskdöden i Larsmo-Öjasjön 2006 har det hänt mycket. Den debatt som fördes efter det inträffade bidrog till att sura sulfatjordar och metallbelastning blivit en politiskt viktig fråga. Idag uppfattar allt fler tjänstemän både på de centrala ministerierna och på miljöcentralerna försurningen som ett miljöproblem som ska beaktas i alla sammanhang; vid torrläggningsplanering, när vattenskyddsåtgärder planeras, när stödsystem utvecklas bara för att nämna några exempel.

Också fler och fler politiker ser frågan som viktig. I slutet av juli besökte bland annat riksdagens jord- och skogsbruksutskott, på min inbjudan, det försöksfält i Pedersöre där Åbo Akademi och Geologiska forskningscentralen kommer att genomföra ett treårigt forskningsprojekt, för vilket målet är att få reda på om och hur man med hjälp av reglerad dränering och underbevattning kombinerad med en nedgrävd plastfilm runt fältet kan minska på metallutsläppen.

Och nej, vi måste inte vänta förgäves på åtgärder. Geologiska forskningscentralen kommer att kartlägga exakt var så kallade ”hot spots”, de metallrikaste områdena finns, och följaktligen göra det betydligt lättare att veta var motåtgärder skall sättas in. Och åtgärderna då, vilka är de? När det gäller ministerierna handlar det bland annat om förändringar och preciseringar i lagstiftningen, om att sura sulfatjordar ska beaktas i såväl nationella som regionala vattenskyddsprogram (något som vi redan gör inom Västra Finlands Miljöcentrals område) och om att utveckla stödsystemen för bland annat reglerad täckdikning, våtmarker och övriga stödåtgärder. Det här arbetet pågår redan.

Hur vår torrläggning utförs avgörs förutom av lagstiftning långt av direktiv och handböcker. Jordbrukarnas intressebevakningsorganisation ÖSP har tagit en mycket aktiv roll i arbetet för att minska på metallutsläppen. ÖSP har deltagit och deltar i miljöcentralens alla vattenskyddsarbetsgrupper och har också tillsammans med ProAgria tagit fram två utomordentliga handböcker om reglerbar dränering och sura sulfatjordar som på ett konkret sätt belyser problematiken och ger direkta råd som minskar utsläppen.

Det går alltid att göra mer. Det är inte alls förvånande att kommunerna kring Larsmo-Öjasjön har behandlat ministeriets begäran om utlåtande grundligare än många andra. Fast metallutsläppen förekommer i hela Österbotten är det endast Larsmo-Öjasjön som är en konstgjord sjö, eller invallad havsvik, där effekterna av en surchock syns betydligt snabbare för allmänheten än i de övriga älvarna. Mänskorna reagerar inte på metallutsläpp som de inte ser, däremot reagerar alla på fiskdöd.

Jag tycker att till exempel kommunala samarbetsnämnden i Pedersörenejden kunde tillsätta en arbetsgrupp som tar fram ett lokalt handlingsprogram för att motverka försurningen. Modellen hur arbetsgruppen ska se ut finns redan från projektet ”En god miljö i Larsmo-Öjasjön” och kostnaderna för att ta fram en handlingsplan är försumbara. Kunskapen börjar vara spridd och handlingsplanen kunde mynna ut i kommunala rekommendationer för dikning vid såväl åkerbruk, skogsdikning som samhällsplanering. Den kunde omfatta förmedlande av sakkunskap, informationsspridning och åtgärder som motverkar försurning i både torrlagda områden med pumpstationer och förslag till kalkningsstationer som förstahjälpåtgärd i de allra suraste vattendragen.


Självfallet förorsakar en del av de åtgärder som föreslås i promemorian kostnader för såväl jordbruket som samhället, men långt ifrån alla är dyra eller svåra. ÖSP:s styrelse har vid många tillfällen slagit fast att jordbrukarna aktivt ska delta i arbetet för att minska försurningen, och de metoder som ÖSP främst förespråkat är ökad upplysning och rådgivning om bättre dränerings- och odlingsmetoder. ÖSP har också stött uppgörande av alla strategier och handlingsplaner och poängterat upprepade gånger vikten av en nationell arbetsgrupp i likhet med den som nu suttit men gärna med ännu bredare sammansättning. Och självklart har vi betonat samhällets ansvar.

Finland är det enda landet i världen med omfattande livsmedelsproduktion där det är ett större bekymmer att leda bort vattnet från åkern än att hålla det kvar. All vår bosättning är också beroende av en fungerande dränering och enligt nuvarande vattenlag är det i huvudsak markägarna som står för den kostnaden. Mot den bakgrunden är det inte mera än rimligt att samhället också deltar i kostnaderna för bekämpande av försurningen. Vi är på god väg mot en sådan situation!

Mats Nylund, riksdagsledamot och förbundsordförande ÖSP
 

Debattinsändare publicerad i Vasabladet 13.9.2009

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Gruppanförande i responsdebatten om budgetramarna 2011-2014

Rambudgeten för åren 2011-2014 innehåller varken stora överraskningar eller nya politiska linjedragningar.
09.06.2010 kl. 15:25

Gruppanförande 26.5

Gruppanförande i remissdebatten om ändring av grundlagen
26.05.2010 kl. 15:30

Gruppanförande 25.5

Gruppanförande under den gemensamma parlamentariska överläggningen om EU-politiken
26.05.2010 kl. 10:50

Gruppanförande 19.5

Gruppanförande om statsrådets redogörelse om kulturens framtid
20.05.2010 kl. 14:30

Gruppanförande 11.5

Gruppanförande om energipaketet och kärnkraften
12.05.2010 kl. 10:35

Energidebatt i riksdagen

Riksdagen debatterar i dag ett för finländska förhållanden gigantiskt energipaket.
12.05.2010 kl. 09:05