Om oppositionen inte har annat att kritisera säger den alltid att regeringen inte gör ”tillräckligt”. Det är egentligen det bästa betyg en regering kan få. Regeringen gör alltså i princip rätt, men inte ”tillräckligt”. Ibland är kritiken helt befogad – om pengarna bara skulle räcka till för att göra ”tillräckligt”. Budgeten har nämligen också en intäktssida, och helst bör utgifterna vara i balans med dessa intäkter.

Den här gången har regeringen bland annat fått höra att den inte höjer grundavdraget ”tillräckligt”. Kritiken är intressant mot bakgrunden av att regeringen höjer det med nästan 50 procent, från 1 480 till 2 200 euro. Och det är den första höjningen på 18 år. Ingen regering med socialdemokratisk stats- eller finansminister har under alla dessa år höjt avdraget med en enda penni eller cent.

Å andra sidan får regeringen höra att den lindrar beskattningen för mycket. Ändå ser regeringen ju bara till att inkomstbeskattningen inte nästa år skärps. Den lindras bara för deras del som har de lägsta inkomsterna. Vad är så fel med det? Det är ju en skattepolitik med ett starkt socialt samvete. På grund av konjunkturläget kan regeringen tyvärr inte ens utnyttja hela det utrymme för skattesänkningar som den hade tänkt sig.

Regeringen får också höra att den inte borde sänka mervärdesskatten på livsmedel. Finland har nu den näst Danmark högsta matmomsen bland EU:s ”gamla” medlemmar, de så kallade EU 15. Den har varit en av orsakerna till våra höga matpriser. Nu duger det inte heller för oppositionen att försöka sänka matpriserna. Ingenting tycks duga.

Och så gör regeringen inte ”tillräckligt” för att främja sysselsättningen. Det är i och för sig helt riktigt. Regeringen gör nämligen bara vad den kan göra inom ramen för vad som är en rimlig skuldsättning med tanke på att lånen en dag ska återbetalas.

För oppositionen oturligt nog visade den utredning som Helsingin Sanomat i söndags redovisade för att den nuvarande regeringen bättre än sin företrädare, där socialdemokraterna bar ett centralt ansvar, har lyckats skapa arbetsplatser. Säkert inte ”tillräckligt” många, men dock en hel del.

Svenska riksdagsgruppen anser att regeringen träffar rätt i sin balansgång mellan en optimal stimulering av ekonomin och sysselsättningen å ena sidan och en rimlig ökning av lånebördan å den andra. Det har inte varit någon tacksam uppgift att få ekvationen att gå ihop, men det har lyckats.

Under den föregående svåra ekonomiska krisen i början av nittiotalet tvingades den dåvarande regeringen låna pengar för att rädda bankväsendet. Den här gången behöver den lyckligtvis inte göra det. Nu lånar vi pengar för att kunna upprätthålla välfärdstjänsterna, inkomstöverföringarna och de sociala förmånerna. Det är ett betydligt angenämare ändamål.

Syftet är att slå vakt om välfärdssamhället så att ingen som drabbas av arbetslöshet eller på annat sätt får lida av recessionen ska behöva förlora hoppet. Särskilt viktigt är att samhället nu gör sitt allra yttersta för att förhindra en ny våg av utslagna unga likt den som följde i den förra ekonomiska krisens spår. Därför hälsar vi med särskild tillfredsställelse de många åtgärder regeringen redan har vidtagit och föreslår i detta budgetförslag till förmån för de unga. Till dem hör:

- Antalet studieplatser ökas med sammanlagt 5 500.
- Studiestödet har höjts för första gången på många år.
- De studerandes sjukdagpengar och studiestöd sammanjämkas så att en studerande under sjukdomstiden inte behöver leva på sitt studiestöd.
- Arbetsplatser inrättas för nyutexaminerade, bland annat för poliser.
- Satsningen på uppsökande ungdomsarbete fördubblas i avsikt att förebygga utslagning.
- Tack vare ökade tipsmedel, men också höjda budgetmedel, ökar satsningen på ungdoms- och idrottsarbete kraftigt.
- Systemet med alterneringsledighet blir permanent, vilket för sin del skapar arbetsplatser för unga.

För kommunernas del gäller tyvärr det samma som för allt annat: det är svårt att göra ”tillräckligt”. Det beror inte minst på att kommunernas situation är så olika. Regeringen har därför försökt beakta olika kommuners behov.

Kommunernas andel av samfundsskatten har höjts, vilket hjälper de kommuner som får en stor andel av sina intäkter från företag och andra samfund. Svenska riksdagsgruppen är dock väl medveten om att detta föga tröstar kommuner för vilka samfundsskatten spelar en mindre roll eller som har drabbats av konkurser eller fabriksnedläggningar. Därför höjs också anslagen till kommuner som enligt behovsprövning behöver extra stöd.

Trots detta står många kommuner inför det svåra beslutet att höja skatten. Som ett alternativ till en höjd kommunalskatt erbjuder regeringen dem en möjlighet att höja fastighetsskatten, om de finner det alternativet bättre för dem. I det avseendet får det kommunala självstyret mera utrymme.Det samma gäller balansgången mellan att öka intäkterna och minska utgifterna, i form av strukturförändringar. De kommunala beslutsfattarna bör ta sitt ansvar för dessa val.

För att underlätta de kommuners situation som har det allra svårast att rationalisera skol- och andra tjänster och som redan har ett högt skatteuttag, har i budgeten reserverats 30 miljoner att fördelas till glest befolkade och skärgårdskommuner.

De betydande tilläggssatsningarna på kultur, idrott och ungdomsarbete återspeglar att den samhälleliga tyngden för dessa områden kraftigt ökar. Vi skall också komma ihåg att exempelvis kulturen också sysselsätter. Till exempel den inhemska filmproduktionen är arbetskraftsintensiv och stöds nästa år med ytterligare 2,5 miljoner euro jämfört med i år.

Det betyder att denna regering har höjt statsstödet för inhemsk filmproduktion med 50 procent, vilket är en historisk utveckling. Svenska riksdagsgruppen gläds också åt att det fria konstfältet, vars finansiering länge släpat efter, nästa år får betydande påslag. Exempelvis de fria teatergrupperna får nästa år 40 procent mer statsanslag än i år.

Tilläggssatsningarna på idrottsföreningarna, barns och ungas motion samt hälsomotion är synnerligen viktiga ur ett folkhälsopersppektiv. I många fall stöder därtill de stora tilläggssatsningarna på ungdomsarbetet idrotten - och vice versa.

I ekonomiskt svåra tider ställs samhällets förmåga att ta hand om sina mest utsatta individer och regioner på prov. Regeringen har haft denna sociala rättvisa och hänsyn för ögonen. Riksdagen bör för sin del pröva om regeringen har lyckats i sin goda avsikt, och vid behov komplettera skyddsnäten. Bland bristerna i budgetförslaget noteras till exempel anslagen för barns och unga psykvård, ett anslag som gruppen för sin del även denna gång kommer att inlämna en motion om.

Svenska riksdagsgruppen beklagar att det alltjämt finns behov av denna typ som av någon anledning aldrig beaktas tillräckligt i budgetförslaget, utan riksdagen för sin del måste rädda.

I njuggaste laget är också höjningen av biståndsanslagen, men det är ändå en anmärkningsvärd prestation av regeringen att den även i dessa svåra tider har hållit fast vid målet att höja anslagen också mätt i absoluta belopp. För att BNP-andelen kommer att stiga borgar ju det faktum att BNP tyvärr sjunker. Eftersom vår grupp alltid har haft de övriga nordiska länderna som en förebild då det gäller att höja biståndsanslagen, accepterar vi också att beräkningsgrunderna för vad som är bistånd korrigeras enligt detta nordiska mönster. För att satsningarna ska kunna jämföras bör de vara, just det – sinsemellan jämförbara.

Det är också välkommet att vi för första gången sedan 1993 får en höjning av anslagen till kommunerna för mottagning av flyktingar. Eftersom benägenheten att ta hand om flyktingar tycks variera så stort från kommun till kommun är det rätt och riktigt att samhället som helhet bär sitt ansvar.

De 13 miljarder regeringen föreslår att Finland nästa år ska låna upp för att få statsfinanserna i balans, lånas av kommande generationer. De upplånade pengarna bör sättas i arbete för att generera framtida skatteinkomster. På sådana investeringar är det uppsökande ungdomsarbetet ett litet med talande exempel. Om samhället lyckas styra in så mycket som något hundratal unga till livslånga arbetsinsatser har investeringen betalat sig själv, och målet ligger ju högre än vid något hundratal. Hittills har redan över tusen unga med den metoden getts en bättre start i studie- eller yrkeslivet.

Ett annat, förhoppningsvis ännu större exempel är satsningarna på forskning, innovationer och produktutveckling. I ett läge då den traditionella trä- och pappersindustrins svårigheter är av strukturell, och inte bara konjunkturrelaterad karaktär, måste Finland hitta nya framtidsbranscher, nya Nokior. Den så kallade gröna energiteknologin är en av de mest lovande.

Även om en del lånade pengar alltså direkt genererar nya intäkter, behövs det andra åtgärder för att under de närmaste åren återställa balansen i statsfinanserna. Förhoppningsvis kan en stor del klaras av med hjälp av ren ekonomisk tillväxt, som ger större skatteintäkter redan med oförändrade skattesatser. Men med stor sannolikhet tvingas senast nästa regering, då konjunkturen förhoppningsvis definitivt har svängt, överväga ett högre skatteuttag och/eller nedskärningar i statsutgifterna.

Eftersom de senare blir allt svårare att göra, inte minst på grund av förändringarna i åldersstrukturen, kan vi inte undvika skattehöjningar. Svenska riksdagsgruppen efterlyser en bred samhällsdebatt om vilka prioriteringarna då bör vara: kan vi beskatta arbetet hårdare än nu, eller bör en större del av beskattningen överflyttas på konsumtionen? Eller i klartext: ska vi höja inkomstskatten eller mervärdesskatten? Bara dessa två ger de stora intäkterna.

Till den del de indirekta skatterna höjs bör vi genomföra en ekologisk och klimatrelaterad skatteväxling så att tyngdpunkten i beskattningen av konsumtionen – och produktionen – flyttas till miljöfarligare och klimatuppvärmande produkter och tjänster.

Skattepolitiken blir naturligt ett ledande tema i nästa riksdagsval och då nästa regering bildas efter detta val. Svenska riksdagsgruppen anser dock att redan den sittande regeringen under återstoden av mandatperioden bör bädda för en balansering av statsfinanserna. Upplåningen kan åtminstone inte öka år 2011, utan måste tvärtom reduceras från 2010 års nivå.

Den bästa ”valbudgeten” för 2011 är därför en budget som inte lovar fortsatt guld och gröna skogar, utan börjar rätta munnen och magen efter magsäcken. Winston Churchill lovade på sin tid sitt folk ”blod, svett och tårar”, och Mauno Koivisto lyckades några decennier senare rentav göra sig populär genom att i det närmaste göra det samma. Svenska riksdagsgruppen önskar Matti Vanhanen, Jyrki Katainen och hela regeringen framgång med att följa exemplet.

Huvudsaken är att Finland nu klarar den ekonomiska krisen med så mycket som möjligt av våra välfärdsstrukturer och sociala skydsnät intakta. Sedan gäller det att börja betala räkningen.
 

Ulla-Maj Wideroos höll gruppanförandet 15.9.2009.