Teoretiskt kan man tänka sig att valkampanjer finansieras helt med partiernas medlemsavgifter eller med allmänna medel, dvs. med statligt och ett eventuellt kommunalt partistöd. Dessvärre räcker den finansieringen inte långt när. Partierna tappar dessutom fler medlemmar än vad de får nya. En skattehöjning för en flerdubbling av partistödet skulle inte klinga väl i medborgarnas öron i dagens ekonomiska läge. Partistödet missgynnar dessutom nybörjare eftersom det bygger på uppnådda maktpositioner. Extern finansiering är idag ett krav för att vi skall kunna realisera den representativa demokratin, och också ge andra än förmögna kandidater en möjlighet att kandidera i val.
Den mest omstridda frågan handlar nu om huruvida det ska finnas totala kampanjtak eller inte, och om det ska finnas årliga euromässiga gränser för bidrag till partier eller inte. De som förespråkar kampanjtak framhåller det som ett sätt att hålla nere kampanjkostnader och motverka politikens professionalisering. Vi som motsätter oss tak hänvisar till det ologiska i att man får använda sina pengar till i stort sett vad som helst utom till att köpa reklamutrymme för sig själv över en viss gräns. Forskning från utlandet visar att kampanjtak i själva verket fungerat dåligt var än de tagits i bruk, och har ökat osunda fenomen så som politikers deltagande i spektakulära shower och program av "Reality-TV" typ
Finland är en demokrati och ett folkvälde, det får vi inte glömma. Till grundprinciperna i ett folkvälde hör rätten för medborgare och medborgargrupper att ha politiska åsikter, att samlas till politiska möten och stöda politiska partier och kandidater som företräder deras egna värderingar. Ingen kan och ska få hindra fackföreningsrörelsen från att stöda en politisk linje som företräder löntagarnas intressen, ingen kan hindra lantbruksproducenterna från att stöda kandidater som stöder landsbygdens intressen och ingen kan hindra näringslivet från att försöka påverka politiken i en företagarvänlig riktning. Det handlar om grundlagsenliga fri- och rättigheter!
Vi kan kanske via parti- och vallagstiftning hindra att stödet går via politiska partier eller enskilda kandidaters valkampanjer, men utan att göra ytterst grova inskränkningar i grundläggande åsikts- och yttrandefrihetsrättigheter kan vi aldrig hindra enskilda eller grupper att driva sina intressen. Försöker vi oss på det är risken mycket stor att vi flyttar bort en betydande del av det politiska arbetet från partikanslierna till andra föreningar, till företag och till stiftelser, och vad har vi då vunnit? – Inte öppenhet åtminstone! Min uppfattning är att det enda raka i nuläget är en lagstiftning som tvingar fram en total öppenhet och genomskinlighet, som ålägger såväl partier och kandidater som donatorer och bidragsgivare att redovisa till Statens revisionsverk om den politiska finansieringen.
Valkampanjer är en av det demokratiska valsystemets grundstenar. Valkampanjer kostar, och därför är det av yttersta vikt att också de kandidater som inte själva har ekonomiska förutsättningar att sprida sitt budskap kan samla in till en valkassa. Ett bidrag till en valkampanj är ett bidrag till demokratin. Ett bidrag till en valkampanj hör också till var och en medborgares grundläggande rättigheter. Kärnfrågan handlar om ökad insyn och synlighet av kopplingar. Börjar vi skära i medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter är vi ute på hal is. Vi ska inte skära i de demokratiska grundbultarna. Däremot är genomskinlighet och insyn helt i linje med det finländska samhällets grundvärden.
Mats Nylund, riksdagsledamot, sfp
Publicerad i Vasabladet söndagen 04.10.09
