Alldeles särskilt väl förutsätts riksdagsledamöter och ministrar följa lagen på grund av sin ställning och samhälleliga position. Så skall det också vara. Framförallt i sitt eget värv som minister gäller det att med sitt eget agerande visa respekt för det regelverk som bestämmer ramarna för hur en mi-nister kan och får agera. Det är mot den här bakgrunden som kommun- och regionminister Mari Kiviniemis fortsatta agerande i den s.k. Karleby-frågan förbryllar.
Som ni minns gav riksdagens grundlagsutskottet för ett par veckor sedan sitt utlåtande om förslaget till regionförvaltningslag. I utlåtandet konstaterade man följande:
”Det är nödvändigt att statsrådet tillsätter en expertarbetsgrupp för att klarlägga konsekvenserna av de ändringar i områdesindelningen som denna lagstiftning ger upphov till för de två befolk-ningsgruppernas faktiska möjligheter att få tillgång till de grundlagsfästa tjänsterna på lika grunder. Utskottet poängterar att statsrådets beslutsfattande på denna punkt är laglighetsprövning som grundar sig på kraven i 122 § och 17 § grundlagen. I ett administrativt perspektiv måste man då välja den områdesindelning som bäst tillgodoser de grundläggande språkliga rättigheterna.”
Efter det utlåtandet var vi många som tänkte att nu äntligen skall det väl bli ordning på frågan, och att statsrådet då skulle se till att man tillsätter en sådan expertarbetsgrupp som utreder såväl norr- som söderalternativet för Karleby.
Men vad händer? Jo följetongen fortsätter och minister Kiviniemi tillsätter i veckan en expertar-betsgrupp vars direkta uppdrag inte motsvarar det som grundlagsutskottet förutsatt. Därför valde Folktinget att föra ärendet till Justitiekansler, för att han skulle göra en utvärdering av huruvida de beslut som nu fattats på ministerienivå efter grundlagsutskottets utlåtande, verkligen fyller grundla-gens krav. Det är synd att man skall bli tvungen att gå så långt, men vi kan inte med öppna ögon låta bli att agera då övertramp av den här kalibern sker. En minister borde i sitt agerande verka så att mänskors tilltro till lag och rätt och rättvis behandling förstärks, inte tvärtom.