Döm om vår förvåning när minister Kiviniemi på eget bevåg tillsatte en arbetsgrupp som utreder, hör och häpna – hur de språkliga rättigheterna tillgodoses när en statlig förvaltning övergår från att vara enspråkigt finsk till att vara tvåspråkig. Det faktum att grundlagsutskottets enhälliga och kraftiga utlåtande inte beaktats är djupt oroväckande. I detta land har utskottet nämligen en elementär roll i bedömandet av nya författningars grundlagsenlighet. Denna roll uttrycks redan i just nämnda grundlag och de flesta rättsvetare anser att utskottets utlåtanden i det närmaste fungerar som prejudikat. Utskottet är alltså en av vår demokratis viktiga aktörer och en av de få verkliga uttolkarna av vår grundlag. Vi kan på intet sätt äventyra dess roll. Riksdagen har alltid respekterats utskottets bedömningar och det bör också en enskild minister göra.
Naturligtvis blev tillsättandet av arbetsgruppen omdiskusterat redan från början. Folktinget begärde ett ställningtagande av justitiekanslern. Karleby stad vädjade till statsrådet om en jämförande utredning mellan de två regionindelningsalternativet. Riksdagsledamöterna Söderman och Puhjo riktar i en skrivelse stark kritik mot att grundlagsutskottets avsikt inte beaktats. Justitikanslern avkräver ett utlåtande och en utredning av minister Kiviniemi om grundlagsutskottets utlåtande och hur det kommer att beaktas i det fortsatta arbetet. För en vecka sedan kom Kiviniemis svar; arbetsgruppens mandat ligger inom det som grundlagsutskottet avsåg och tryggandet av språkliga rättigheter är en lagstadgad skyldighet som eftersträvas i beredningen av regionförvaltningsreformen. Till den delen ger skrivelsen inte upphov till ytterligare åtgärder. Man förvånas!
I veckan anklagade dessutom minister Kiviniemi sfp för att blanda ihop maktpolitik och språkpolitik. Det är nog centern och inte sfp som ägnar sig åt maktpolitik i denna fråga. En majoritet av alla utlåtanden som inbegärdes i beredningen talade för en riktning söderut, många expertutlåtanden talade för en inriktning söderut – liksom näringlivet. Dessutom gör också Karleby stad det – och de utgör närmare 70 % av landskapet. Och de kan dessutom luta sig tillbaka på en grundlagsenlig kommunal autonomi. Alla sakargument – också det tyngsta, nämligen grundlagsenliga språkliga rättigheter – talar för en inriktning söderut. Och här ska vi komma ihåg att språkliga rättigheter är en stark grundlagsenlig rättigheter – regionindelning är inte en sådan och nämns inte ens i grundlagen.
Jag hoppas att förnuftet ännu skulle segra i denna fråga. Jag hoppas att språkliga rättigheter inte degraderas till en andra klassens rättighet. Jag hoppas att vår grundlag står stark och inte blir ett papper som inte följs. Jag hoppas att grundlagsutskottet fortfarande är de som ska tolka grundlagen i förhållande till lagförslag. Jag hoppas att detta inte är förgäves – för jag förstår inte hur över 6000 Karlebysvenskar ska få fullgod service på sitt modersmål i Uleåborg. Visar någon detta – så måste vi naturligtvis lyssna på det! Men till dess hoppas jag att det inte är maktpolitik som avgör denna fråga. För den är viktig för grundlagsutskottets roll, för grundlagen i allmänhet, för grundlagsenliga språkliga rättigheter i synnerhet – och för allas rätt att verka på sitt modersmål i detta land – oavsett om man bor i Karleby, i Närpes eller i Helsingfors.
Ulla-Maj Wideroos
