Våga diskutera kommunalskatten!

30.10.2009 kl. 10:10
I de flesta kommuner våndas man i dessa tider över nästa års skatteöre, eller den kommunala inkomstskatteprocenten som det numera heter. Fullmäktigemedlemmarna räknar och räknar i hopp om att kunna behålla nuvarande nivå.

Tvingas kommunfullmäktige till en höjning vill ledamöterna i de flesta fall göra en så liten höjning som möjligt. I väldigt få kommuner kan en sänkning komma på fråga, utan valet står istället mellan en höjning och bibehållen nivå. Kommunerna verkar tydligt eftersträva att hålla inkomstskattesatsen så låg som möjligt. Det gör man bland annat för att stå sig i konkurrensen med andra kommuner och för att kunna vara en attraktiv kommun som lockar till inflyttning.

Jag tror det här är fel väg att gå. Istället borde vi våga vara radikala och öppna diskussionen om vad vi vill åstadkomma med inkomstskattesatsen. Kanske blir slutsatsen att vi bör höja inkomstskattesatsen – kanske blir det att den behöver sänkas. Vad vi i detta skede vet är att ålderstrukturen är en stor utmaning i alla kommuner. För att kunna ge våra åldringar en värdig vård är det kanske nödvändigt att höja skatteinkomstprocenten. Eller för att ha dagis åt alla eller en bra skola. För alla vill väl vara med och betala för att få leva i en kommun som tar hand om alla sina invånare?

Skatteinkomsterna utgör i snitt hälften av kommunernas inkomster. Av skatterna utgör kommunalskatten den viktigaste inkomstkällan, men också kommunernas andel av samfundsskatten och fastighetsskatten är viktiga poster. Den genomsnittliga inkomstskattesatsen detta år är 18,59 procent och 74 kommuner har en procent på 19,5. Samtidigt har 67 kommuner en inkomstskatteprocent på minst 20. Det lägsta skatteöret uppbärs i några åländska kommuner och i Grankulla och Nådendal, där det är 16,5 procent. Våra österbottniska kommuner ligger kring medeltalet – de flesta på mellan 19 och 20 procent. Undantagen är få och små – Kristinestad och Oravais på 20 procent samt Kaskö och Vörå-Maxmo på 18,75 procent. Lägst ligger Larsmo med 18,50 procent. Genom de skatter som kommunerna uppbär finansieras upp till hälften av den kommunala basservicen. Det innebär bland annat hälso- och sjukvård, socialvård och den grundläggande utbildningen. Det är med andra ord service vi alla tar del av och behöver. Och vill ha!

Vi måste fundera allvarligt på hur vi vill använda kommunalskatten. För inte kan ju syftet vara att höja för att betala tillbaka gamla skulder från tiden när kommunen egentligen hade för låg skatteinkomstsats. Istället borde vi ju använda pengarna till att förbättra servicen för kommuninvånarna. Kanske är de beredda att göra en rejäl höjning om vi ställer höjningen i relation till vad man får för pengarna. I de fall en höjning betyder att våra åldringar får ett eget, trevligt rum på åldringshemmet eller att våra barn får vara i mindre grupper på dagis. I de fall en höjning betyder att hälsovårdsstationen blir kvar och har läkartjänsterna besatta. I de fall där det betyder att byskolan renoveras. I de fall det betyder att vi köper in närproducerad mat till våra kök istället för att använda utländska halvfabrikat. Jag är beredd att betala för detta och jag skulle vilja veta hur många andra som är det. Vet vi det vågar kommunfullmäktigemedlemmarna kanske höja skatteinkomstprocenten. Men då måste det betyda att höjningen kommer invånarna till gagn och att man tydligt kan peka på vad som förbättras. Annars är det ingen vits!

 

Ulla-Maj Wideroos
 

Ulla-Maj Wideroos

Gruppanföranden

Statsministerns upplysning om målen för Finlands EU-ordförandeskap

I vilket tillstånd är EU när Finland tar över stafettpinnen från Österrike den 1 juli? Intrycket är att tyngd-punkterna i EU kommer att ligga dels vid ett effektivare bruk av existerande regler, dels vid utrikesrelatio-nerna samt vid energi, men också rättsliga och inrikesfrågor. Mera verkställighet än lagstiftning, mera utrikesrelationer än förlikningar med Europaparlamentet.
21.06.2006 kl. 00:00

Riksdagens 100- årsjubileumssession

I medlet av 1800-talet började drömmen om ett fritt Finland ta sin form. Tankar blev till ord. Runeberg, Topelius, Snellman, Cygnaeus, Lönnroth och Castren personifierade denna utveckling. På olika sätt bidrog de tillsammans till att Finlands folk fick en gemensam nationalanda som blev en förutsättning för självständigheten några decennier senare.
01.06.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om regeringens handikappolitiska redogörelse

Att födas som handikappad i Finland innebär inte ett liv i misär som i så många andra länder. Den nordiska välfärdsmodellen har för längre sedan omfattat de handikappade. Det betyder ändå inte att vi skulle ha nått en godtagbar nivå på servicen. Handikappvården är i Finland inte på samma goda nivå som i de andra nordiska länderna. Personlig assistans och utnyttjande av modern teknologi tryggar inte normalitet i livet på samma sätt som i våra grannländer.
16.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatt om budgetramarna för åren 2007-2011

Den sittande regeringen har nu presenterat sina sista budgetramar för denna period. Betyget är minst sagt nöjaktigt. För statsfinansernas del måste betyget bli berömligt, sade Eva Biaudet.
15.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatten om om redogörelsen gällande EU:s grundfördrag

Jag vill börja med att göra några saker fullständigt klara. Inom Svenska riksdagsgruppen tror vi på den Europeiska Unionen! Vi är övertygade om att Finland mår bättre, och att vi har klarat oss bättre som medlem i unionen än om vi hade valt att stå utanför. Utan medlemskap i EU hade det varit ännu svårare att övervinna depressio-nen på 1990-talet, sade Astrid Thors.
10.05.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om åldringsvården

Vad finns staten till för? Jo, enligt Svenska riksdagsgruppen har statsapparaten till uppgift att träda in i de livsskeden som individen inte klarar sig på egen hand. Därför anser vi att staten skall koncentrera sig på att stöda individen under hennes första och sista år. Finland har ett bra lagstadgat stöd för våra åldringar. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken, sade Pehr Löv.
04.05.2006 kl. 00:00

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00