Vi har under de senaste åren lärt oss att regeringens mål är att skapa möjligast stora enheter oberoende av verksamhet. Regeringen har långt förlitat sig på idén att enbart stort är vackert och funktionellt. Risken med en sådan politik är att man glömmer bort att också mindre strukturer kan vara effektiva och fungerande. Ett annat spår, som regeringen inte hittills på allvar har varit intresserad av att pröva på är ett djupare nätverkssamarbete mellan institutioner och kommuner.
Då det gäller huvudstadsregionen har kommunminister Kiviniemi klart visat vad hon vill och föregått de pågående utredningarna. Minister Kiviniemi, och minister Vapaavuori har flera gånger uttalat sig starkt för en sammanslagning av huvudstadsregionens städer. Man vill skapa en för Finlands förhållanden jätte stad där 20 % av landets befolkning skulle bo. Det som känns svårt för en Esbobo är att Ministern uttalar som så förklenande om städernas intresse för samarbete. Esbo får hela tiden höra gliringar om att man inte tar ansvar, senaste gällde det sociala boendet. Så säger ministern trots att en gemensam strategi för den sociala bostadsproduktionen i huvudstadsregionen uppgjorts och Esbo sköter de åtaganden som gäller Esbo.
Samarbete är alltid bra och gemensamma institutioner är ofta bra. Men det är också viktigt att framhålla demokratiaspekten inom det kommunala beslutsfattandet. För stora enheter blir svåra att hantera och invånarna tappar kontakten till förvaltningen och förlorar känslan av att kunna påverka.
Den kommunala nivån måste ordnas så att demokratiaspekten respekteras och får verklig plats. Invånarna i huvudstadsregionen ska ha samma rätt att påverka sin vardag som invånarna i en mindre kommun. Människorna måste bli hörda och kunna delta i sådant som berör deras vardag och boendemiljö. En särskild lagstiftning för stadsregioner som ger staten makt att i större utsträckning än annanstans i landet blanda sig i planläggning och andra frågor, och som minskar invånarnas påverkningsmöjligheter och rättigheter kan inte vara rätt.
Däremot kan lagstiftningen i hela landet gärna utvecklas så att individer ges större frihet att välja sin serviceform själv. Det är rätt att familjerna kan välja ett daghem, en närskola eller ett bibliotek i en annan kommun än den man själv bor i. Regeringens uppgift måste vara att stöda projekt som styrandet av skattemedel, så att pengarna följer med kommuninvånarna. Goda exempel på det här finns det gott om. Kommunerna kan redan nu komma överens om att barn får statsandelen med sig då de går i grannkommunens skola eller daghem. Den nya hälsovårdslagen öppnar också möjligheter för invånarna att själva välja hälsocentral vilket också ökar kommuninvånarnas valfrihet.
Det är klart att regeringen bör förbereda sig på en framtid där allt färre finländare försörjer en allt äldre befolkning. Just nu finns en risk för att förändringsvågen går för snabbt. Alla åtgärder stöder inte heller samma mål. Man kan rentav ibland få en känsla av att utlokaliseringspolitiken inte helt går i takt med de allt strängare kraven på att effektivera och fösa ihop verksamheter i huvudstadsregionen. Vi måste vara noggranna med att vi har invånarna med oss, att det finns förståelse för de målsättningar med ändringarna som görs.
Grundlagens paragrafer får regeringen inte rubba. Därför har behandlingen av Karleby givit en dålig eftersmak. Jag hoppas att regeringens beslut förra veckan innebär att frågan om Karlebys orientering nu är avslutad. Riktningen är söderut, punkt och slut. En kläm som fogats till ett regeringsbeslut och som strider mot justitiekanslerns och grundlagsutskottets utlåtande kan inte få stor tyngd. Låt oss nu försöka undvika att försvåra en förvaltningsreform som även utan Karlebyfallet kommer att kräva mycket energi, tålamod och samarbete att genomföra.
Tal i plenum 24.11.2009
