Den gånga hösten har varit en mardröm för dem som ska färdas på många av våra österbottniska vägar. Väglaget har varit ytterst dåligt, då regnmängden varit hög i en tid då så gott som inget avdunstar eller sugs upp av marken. Frustrationen hos bilister och cyklister som dagligen färdas på de usla vägarna är påtaglig. Hur kan det då vara så här när så gott som alla politiker, över partigränserna, påtalar vikten av goda kommunikationer? Det finns flera orsaker, men den viktigaste är att vi sedan laman i början av 1990-talet har dragits med en konstant underfinansiering av bastrafikledshållningen. Kostnadsstegringen för väghållning och -byggande har varit klart större än inflationen. Sedan 1992 har till exempel anslagen för basväghållning tappat omkring hälften av sin köpkraft, samtidigt som trafikvolymen ökat med cirka en fjärdedel. Enligt vägförvaltningen har vi en reparationsskuld i vårt vägnät på cirka 1,4 miljarder euro, och med nuvarande anslag ökar underfinansieringen. Vi håller alltså på att slita ut en av våra viktigaste nationaltillgångar, vägnätet.

Det handlar alltså om pengar. Som första periodens riksdagsledamot är det frustrerande att se hur svårt det är att få mera finansiering till bastrafikledshållningen trots att behoven är så uppenbara. Enligt sakkunniga, främst myndigheterna själva, har vi en årlig underfinansiering på cirka 200 miljoner euro till hela vårt trafiknät, vägnät, bannät, farleder och så vidare. Hälften av den underfinansieringen hänför sig till vägnätet som får cirka 100 miljoner euro för lite per år. I Vasa vägdistrikt går cirka hälften av anslagen åt till daglig skötsel, snöröjning och saltning vintertid, vägrensslåtter, lappning av beläggningsskador, sladdning av grusvägar och andra återkommande underhållarbeten. Resten av beloppet ska alltså räcka till för att reparera broar, förnya beläggningar, grundförbättra vägar, förbättra trafiksäkerheten, bygga lättrafikleder och så vidare. Det här är ett bekymmer. Driftsutgifter och investeringar kommer från samma moment, en grundförbättring som på sikt betalar sig själv behandlas alltså budgettekniskt precis på samma sätt som en årligen återkommande utgift. Försök tänka er ett företag som skulle göra på samma sätt.

Det ovannämnda är visserligen teknik, men systemet styr förfarandet. Bortsett från riktigt stora projekt som Smedsby omfartsväg och Seinäjoki östra omfartsväg, och en del andra stora projekt som kommer att starta inom denna regeringsperiod, ska alltså resten av landsvägarna i vårt vägdistrikt skötas med alldeles för låga anslag. Prioriteringen är oerhört besvärlig för vägdistriktets ledning, som dessutom också styrs av beslut från riksdag och regering. Som exempel kan jag nämna att förbättringsarbeten på grusvägar under kommande åren går helt och hållet till de vägar som är viktiga för skogsindustrin och virkestransporter. Bra i sig, men dåliga grusvägar utan stora skogsmarker invid faller förstås igenom.

Flera gånger under hösten har det också kastats fram påståenden om att vägarna på finska områden är bättre och att vi i Österbotten skulle vara missgynnade politiskt. Fullt så enkelt är det nu inte. Faktum är att 50 till 100 kilometer inlands är de geologiska förutsättningarna för vägbyggande och underhåll betydligt bättre än ute vid kusten. Inne i landet har man bättre markbotten för vägbyggen, bland annat mer lerbundna marker och det berg som krossas för vägunderhållet har avsevärt bättre kvalitet än den granit som finns i våra berg. Tidigare, när vi ännu hade naturgrus som vägbyggnadsmaterial, höll vägarna här betydligt bättre speciellt under regniga förhållanden. Som de flesta bilister säkert noterat tappar den bergskross som nu används en stor del av sin bärighet när det blir riktigt vått.

Det här är alltså geologiska fakta och inte saker vi kan ändra på med politiska beslut, lika lite som man inlands med politiska beslut kan ändra på det faktum att till exempel åkrarna ute vid kusten ger större skörd tack vare bättre jordmån och något bättre klimat. Det vi däremot kan ändra på är det politiska beslutsfattandet. Det är inte hållbart att vi ända sedan början av 1990-talet, oberoende regeringens sammansättning, har tillåtit att vårt vägnät sakta förfaller. Ni som bor vid eller dagligen färdas på dåliga vägar, ta kontakt med er kommun och era kommunpolitiker, och ta kontakt med era riksdagsmän och andra beslutsfattare. Det är trots allt via politiska beslut som finansieringen avgörs.

Mats Nylund, riksdagsledamot (SFP), Pedersöre
 

Publicerad på Radio Vega Österbottens webbplats