Propositionen om en ny vattenlag gavs i veckan till riksdagen. Av betydelse för skärgården är att regleringen för muddring skärps. Avsikten är att förbättra skyddet av havsvikarna som är unika i vår skärgård. Muddring i grunda havsvikar skadar bl.a. fiskens lekplatser och kan ofta leda till försämrad vattenkvalitet. Genom att tillstånd behövs redan för muddring som överskrider 500 kubikmeter, istället för nuvarande 1000 kubikmeter, kan man bättre styra muddringsverksamheten så att miljöolägenheterna minskar.
I lagen finns särskilda bestämmelser om dikning. I lagen föreslås att för annat än smärre dikningar införs anmälningsplikt. Anmälan ska göras senast 60 dagar före dikningen inleds. Det nya kravet bör också innebära att myndigheterna är skyldiga att i god tid före tidsfristen går ut, meddela om anmälaren är skyldig att göra en tillståndsansökan. Normalt dikesunderhåll får inte göras onödigt komplicerat.
En fråga som kommit upp under lagberedningen är situationen då bl.a. asfaltering och bebyggelse ökat i närheten av tidigare dikade områden. Om myndigheterna kräver att nyttoområdet ska dikas bör alla som drar nytta av det och som orsakar behovet av dikning gemensamt stå för kostnaderna. Det är något som utskotten bör sätta sig in i under riksdagsbehandlingen.
En betydande förändring är att man i tillståndsbehandlingen frångår syneförrättning och slutsyn. Det ställer ett större krav på projektansvariga när det gäller ansvaret för ansökningshandlingar och utredning av projektets konsekvenser för vattenmiljön. Projektansvarigas kostnader ökar genom att deras anmälningsplikt vidgas.
I lagen föreslås att de statliga tillsynsmyndigheterna ska komma överens med de kommunala myndigheterna om hur ansvaret för tillsynen fördelas så att man i detta kan uppnå bästa kostnadseffektivitet. Jag frågar mig om denna ganska oklart formulerade skrivning kan leda till tolkningsproblem och ansvarsflykt.
Uppenbart är att det kommer att ta tid innan ny praxis för förhållandet mellan projektansvariga och tillsynsmyndigheter bildats. Det behövs rådgivning, info och tillräckliga resurser för att detta skall lyckas.
Den fråga som fått mest uppmärksamhet är frågan om utbyggnaden av Vuotos. Vuotos har redan avgjorts i högsta rättsinstans och borde därmed vara slutdiskuterad.
I lagen infogades en mening om att statsrådet ska ha möjlighet att ge ett utlåtande om stora projekt med nationell betydelse för samhället. Det att utlåtandet inte binder tillståndsgivarna är värt att notera.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det är viktigt att lagen behandlas ingående, men raskt, i riksdagen och att den lagberedningsprocess som pågått i närmare 10 år nu kan slutföras.
Tal i plenum 16.2.2010
