Ärade herr/fru talman
Jag välkomnade redan i remissdebatten Statsrådets redogörelse om Finlands människorättspolitik, redogörelsen är en klar förbättring av tidigare utredningar. Det är viktigt att vi själv granskar och förbättrar vår människorättspolitik för att behålla vår trovärdighet, men inte minst för att det är vår moraliska plikt.
Ett, som vanligt skulle jag nästan vilja säga, enigt utrikesutskott vill i nästa redogörelse se både en internationell och en nationell analys. Nu finns en analytisk genomgång av den internationella delen, men i den nationella delen handlar det nu mer bara om en beskrivning. I den delen beskrivs inte bara problem, utan även de områden och lösningar som Finland lyckats med och jag måste nog säga att det borde här funnits plats någon mening om ålandslösningen. Åland fick sin minoriteslösning genom internationell konfliktlösning för närmare 90 år sedan. Lösningen har väckt intresse världen över och är dagsaktuell. Den borde ha nämnts i sammanhanget. Det är en del av Finlands varumärke, Finlands brand.
Vidare påpekar utskottet att redogörelsen inte innehåller några övergripande prioriteringar eller någon angelägenhetsgrad för eventuella åtgärder och behov på det nationella planet. Vi behöver alltså en nationell handlingsplan för att ta itu med missförhållanden. Tyvärr räcker nog inte en nationell handlingsplan för att rätta till de missförhållanden som gäller utan för det behövs, vilket också lyfts fram av grundlagsutskottet, en nationell institution för de mänskliga rättigheterna i anknytning till riksdagens justitieombudsmans kansli. Det är också i enlighet med de s.k. Parisprinciperna.
Vi får inte blunda för de egna tillkortakommandena, men inte heller vara rädda för att våga ta upp svåra frågor i vår närhet. Den finske människorättsjuristen Martin Scheinin har skrivit en rapport för FN som heter: "Report of the Special Rapporteur on the promotion and protection of human rights and fundamental freedoms while countering terrorism Mission to Spain". Det finns all anledning för oss att se hur vi inom EU beter oss och hur lätt det är att minoritetsgrupper blir måltavlor i jakten på terrorister.
Herr/Fru talman
Redan i remissdebatten påpekade jag den stora bristen att FN:s kvinnokonvention (CEDAW-konventionen), ett av de områden var Finland har fått skarp internationell kritik, lyser med sin frånvaro i den 185 sidor långa rapporten. Jag var inte ensam om att finna detta anmärkningsvärt. Frågan har föredömligt lyfts fram i stora utskottets utlåtande, i grundlagsutskottets utlåtande och naturligtvis också i utrikesutskottets betänkande, men bäst belyses kanske frågan som sig bör av arbets- och jämställdhetsutskottet. Konventionen är bindande och det föreligger rapporteringsskyldighet. Det finns mycket av den kritik som i kommitténs slutsatser om Finland från juli 2008 som kunde nämnas och det hade varit klädsamt att säga något om de konkreta åtgärder som efterfrågas av Finland vad gäller våldet mot kvinnor, kvinnohandel och prostitution, utbildningen, sysselsättningen, flickors hälsa eller invandrarkvinnor.
Utrikesutskottet poängterar i sitt utlåtande att slutsatserna, rekommendationerna och anmärkningarna från CEDAW-kommittén är viktiga instrument när vi vill att mänskliga rättigheter ska respekteras bättre. Också för att planera och genomföra jämställdhetspolitiken i Finland är det angeläget att de tillämpas. Det är viktigt att arbeta för en ökad jämställdhet och att beakta jämställdhetsperspektivet bland annat när man ingriper i avsaknaden av straff, vill förebygga och behandla våld, bekämpa multifaktoriell diskriminering, satsa på undervisning i mänskliga rättigheter
Finland främjar mänskliga rättigheter internationellt genom sitt biståndsarbete. Vi måste fortsätta att fokusera på att planera och genomföra utvecklingssamarbetet långsiktigt och konsekvent. Här vill jag än en gång påminna er om att fattigdomen i världen är ett stort hinder i främjandet av mänskliga rättigheter, både nationellt och internationellt. Vi måste stödja de mest utsatta genom att satsa mer på bistånd och garanterandet av de grundläggande rättigheterna.
Som utredningen konstaterar är politiken för de mänskliga rättigheterna är er framträdande del av vår utrikes- och säkerhetspolitik. Den och våra finländska experters insatser får stor uppskattning på det internationella planet, och det är en viktig faktor för vårt rykte och vår internationella roll. Finland bör fortsätta att visa ett gott exempel genom sitt agerande inom internationella organisationer (OSSE, FN, EU osv.).
På ett sätt borde man naturligtvis bara vara mycket berömmande över denna rapport som omfattar 183 sidor, är bättre än någon tidigare redogörelse, men jag kan inte låta bli att fundera hur en så omfattande rapport kan om mänskliga rättigheter i världen inte på ett enda ställe nämner Tibet. Det återspeglar kanske den brist på konsekvent hållning till Tibetfrågan som saknas inom EU:s politik. Finland kunde mycket väl ta initiativ till att föra den här frågan till en saklig nivå. Det finns ett sista ”window of opportunity” till en fredlig lösning nu och där målet inte är självständighet utan självstyrelse. Låt oss försöka få till stånd en saklig debatt.
En redogörelse över de mänskliga rättigheterna i världen Sammanfattningsvis kan man konstatera att det vore viktigt för trovärdigheten av Finlands människorättspolitik att vi hade en handlingsplan och ett nationellt människorättsorgan med övervakande roll. Vi måste också komma ihåg att mänskliga rättigheterna i Finland kräver vidare insatser och framför allt en ökning i den politiska viljan.
Elisabeth Nauclér
