Det är den största reformen av vårt valsystem sedan 1906 års lantdagsordning och vallag. Avsikten med reformen är att förnya riksdagsvalsystemet så att partiernas procentuella andel av rösterna blir avgörande för mandatfördelningen. Vallagen ska godkännas av två riksdagar innan den träder i kraft och det betyder att den tillämpas första gången i valet 2015.
I senaste riksdagsval blev de grönas dåvarande ordförande Tarja Cronberg inte invald från Norra Karelens valkrets trots att hon fick drygt 7 800 röster. Samtidigt blev sannfinländaren Pirkko Ruohonen-Lerner invald från Nyland med dryga tusen röster. De så kallade dolda röstspärrarna har olika stor inverkan beroende på valkretsens storlek. I exempelvis Nylands valkrets räcker en knappt tre procents andel av hela valkretsens röster för ett riksdagsmandat medan det i Södra Savolax valkrets krävs en andel på ca 14 procent. Proportionalitetsproblematiken är alltså ett riktigt problem och behandlades i riksdagen i två repriser år 1998. Frågan utreddes under Lipponens andra regering i Valkommissionen 2000 och under Vanhanens andra regering i Demokrati 2007-kommittéen. Nu ligger ett förslag till reformen i riksdagen och vi kommer av allt att döma att få en grundlig förändring av vårt valsystem.
De största förändringarna är att valförbund förbjuds och att valresultatet bestäms utgående från de röster som partierna fått i hela landet. Dessutom införs en landsomfattande röstspärr på tre procent. Röstspärren innebär att endast de partier eller valmansföreningar som fått minst tre procent av de röster som avgetts i hela landet kan få riksdagsmandat. Valkretsindelningen förblir oförändrad och antalet riksdagsledamöter som väljs från en valkrets kommer fortsättningsvis att fastställas på basis av antalet finska medborgare som är bosatta i valkretsen. Kandidaterna ställs upp valkretsvis och väljarna ska liksom nu rösta på kandidater i sin egen valkrets.
Jag ser flera principiella problem i reformförslaget. I det finländska valsystemet står personerna i fokus, inte partierna. Jag ser inte logiken i att hålla fast vid personval och samtidigt otydliggöra förhållandet mellan kandidaternas och partiernas inbördes position på valkretsnivå och förstärka den på riksnivå. En röstspärr kan höja tröskeln och i värsta fall omöjliggöra nya politiska rörelsers etablering. I dag skulle det knappast ha varit möjligt vare sig för sannfinländarna eller för de gröna att ha säte och stämma i Finlands riksdag om vi hade haft en 3 procents röstspärr på till exempel 1980-talet. Det är helt klart att det har varit enklare för nya politiska rörelser att etablera sig med ett starkt understöd i en eller ett par valkretsar än med det nya där det kommer att krävas cirka 85 000 röster i hela landet för att få representation i riksdagen. Som dagsfärskt exempel kan det nya piratpartiet fungera. Det nuvarande systemets problem med dolda rösttrösklar hade kunnat åtgärdas genom att slå ihop mindre valdistrikt och dela på Nylands valdistrikt.
För valdeltagandet är det viktigt att valsystemet är klart, logiskt och begripligt. Till exempel presidentvalet är ytterst entydigt: den kandidat som får mest röster blir president. Valdeltagandet i presidentval är också högt och demokratin fungerar. I det föreslagna riksdagsvalsystemet fördelas 150 platser direkt och de resterande 50 blir så kallade utjämningsmandat som kan flytta mellan valkretsarna, alltså raka motsatsen till enkelt och överskådligt. Ett partis valresultat i exempelvis Helsingfors eller Nyland fäller ut eller lyfter in kandidater i exempelvis Vasa eller Lapplands valkrets. Ett krångligt system motiverar inte medborgarna att rösta i val, däremot kan förstås en bättre proportionalitet göra det. Hur det går med valdeltagandet återstår att se i riksdagsvalen 2015.
Mats Nylund, riksdagsledamot, SFP, Pedersöre
Publicerad i Vasabladet 21.3.2010
