Det är inte att undra på. Den färska vindatlasen som presenterades tidigare i år visar klart att vi här vid den österbottniska kusten har de bästa vindförhållandena i hela landet. Just vindförhållanden är förstås helt avgörande för lönsamheten i vindkraftsetableringar. Vi besitter alltså de intressantaste områdena i hela landet. Vi har alltså en resurs som rätt använd kommer att gagna förutom energiproducenter både markägarna och hela det österbottniska samhället.

I Vasabladet har det debatterats livligt bland annat om vindkraftens lönsamhet, och om dess påverkan på miljön, fåglarna och människornas trivsel. Därför tänkte jag inte beröra de faktorerna desto mera nu utan fokusera på konstellationen markägare-kommun-vindkraftsproducent. Regeringen har slagit fast att vi år 2020 ska producera 6 terrawattimmar el med vindkraft och eftersom vi idag nästan helt saknar vindkraftsel i vårt land innebär investeringar i miljardklassen inom de närmaste åren. För att garantera lönsamheten i produktionen planeras en så kallad inmatningstariff. Systemet innebär att den som bygger vindmöllor garanteras ett minimipris för den el som produceras de första tolv åren efter starten. Mellanskillnaden mellan marknadspris och garantipriset samlas upp av konsumenterna i form av ett högre elpris för all den el som konsumeras. Förslaget om inmatningstariffer väntas till riksdagen ännu i vår, och efter att det beslutet är fattat är förstås vindkraftselproduktion en av de få produkter där man på förhand vet vad enhetspriset för varan kommer att vara 12 år framåt.

Eftersom vi i stort sett saknar vindkraft i Finland så saknar vi också täckande lagstiftning och god praxis för vindkraftsbyggen och parker. Kommunerna har via markanvändnings- och bygglagen planeringsmonopol inom sitt område. Det betyder också att de i praktiken förutsätts utföra en planering när någon har ett projekt. Planeringen utgår från landskapsplan och generalplan, och den noggrannaste nivån är detaljplanen. Planerna ska uppgöras utgående från samhällets behov. I sjätte paragrafen sägs det att ”beredningen av en plan ska ske i växelverkan med de personer och sammanslutningar vars förhållanden i avsevärd mån kan påverkas av planen.” Vidare sägs i samma paragraf att ”de som berörs av saken ska ha möjlighet att följa planläggningen och påverka den.”

Självklara saker kan det tyckas, men när de österbottniska kommunerna antingen själva ska planera vindkraftsparker, eller behandla planer som konsulter uppgjort ställs de inför ett dilemma. Flera av de företag som avser etablera sig här har tecknat långa arrendeavtal med endast tio till tjugo procent av de markägare som finns inom de områden som reserveras. Planeringen utgår alltså inte från den optimala placeringen av vindmöllorna ur ekonomisk och ekologisk synvinkel sett, utan från vem bolagen tecknat avtal med. Avtalen är uppgjorda så att endast markägare med avtal får hyra eller ersättning för sin mark, trots att inskränkningen i användningen kommer berör alla inom det så kallade vindupptagningsområdet. Man kan med fog ställa frågan om detta är förenligt med vår grundlag, och med markanvändnings- och bygglagens krav på lika behandling av alla som berörs.

SLC har utarbetat ett rekommendationsavtal för markägare där den ekonomiska ersättningen utgår från att alla som berörs också får ersättning enligt den modell som allmänt tillämpas i till exempel Sverige. Vi kommer också att försöka se om det går att utveckla lagstiftningen så den på samma sätt som gällande strandplaner går att antingen fördela byggtillstånden för möllorna, alternativt sprida ersättningarna. En annan viktig lagstiftningsåtgärd är att ge kommunerna möjlighet att beskatta vindkraftverken på samma sätt som andra kraftverk. Nu kan de endast åläggas fastighetsskatt som byggnader, och lagändring här skull flerdubbla kommunernas årliga intäkter.

Mats Nylund, riksdagsledamot, Sfp
 

Publicerad i Vasabladet 6.4.2010