För några dagar sedan presenterade PTT (Pellervos ekonomiska forskning) sin prognos över jordbruks- och livsmedelssektorns utveckling inkommande år. Rapporten är ingen munter läsning. Producentpriserna på spannmål förväntas ligga på en exceptionellt låg nivå hela inkommande år och för husdjursprodukternas del förutspå PTT till och med en prisnedgång.
Jordbrukets lönsamhet i Finland är anmärkningsvärt låg, själva lantbruksinkomsten har sjunkit under hela den tiden som Finland varit medlem i EU, med undantag för den kortvariga prisstegringen på spannmål år 2007. Samtidigt har arbetstagarnas löner stigit med 65 procent och därigenom även köpkraften. Vill vi i Finland fortsättningsvis ha inhemsk, trygg och framför allt säker mat i butikshyllorna måste något göras åt saken
Minister Sirkka-Liisa Anttila initierade tidigare i år en undersökning om hur priset bildas mellan producent och konsument. Den kan ännu visa sig bli värdefull. Ett annat fall som skapat en intressant och välbehövlig diskussion var HOK-Elantos beslut om att endast sälja Arla-Ingmans mjölk. Hur starkt styr handeln konumentens val när man köper in produkter? Efter starka kundreaktioner backade HOK-Elanto som bekant från sitt beslut efter några dagar, men fallet visade med all önskvärd tydlighet vad den starka koncentrationen av handeln i Finland kan leda till.
Nu har en diskussion om en uppluckring av konkurrenslagsstiftningen i Finland startat, efter att EU:s arbetsgrupp på hög nivå (high level group) klart analyserat och pekat på den obalans som finns mellan tusentals små jordbrukare som försöker sälja sina produkter och några stora aktörer som inköpare. Förslaget från arbetsgruppen är att medlemsländernas lagstiftning borde tillåta bönderna att samarbeta sinsemellan och avtala om minimipriser för sina produkter, något som idag är förbjudet. En sådan förändring i konkurrenslagstiftningen påverkar förstås inte konkurrensen utomlands ifrån men om det kan stärka förhandlingspositionen på den inhemska marknaden är det alltid något.
Regeringen fattade innan påsk ett principbeslut om att sänka minimiräntan från två till en procent på räntestöds- och statslån beviljade till jordbruket mellan år 2000-2007. Tyvärr var beslutet att minimiräntan sänks tillfälligt för två år istället för resten av lånetiden. Enligt jurister skulle en permanent sänkning av minimiräntan varit juridiskt betydligt klarare och inte behövt notifieras medan beslutet att sänka bara för två år kan visa sig besvärligt. Varför man ska föra sådana här små ärenden till Bryssel för godkännande är mycket svårt att förstå. Det är fråga om strukturstödspengar som beviljats till fasta belopp åt jordbrukarna, och stödbeloppen ändrar inte med lägre minimiränta. Tvärtom är det på det sättet att eftersom räntenivåerna är så låga nu så går det så gott som inget av det beviljade räntestödet, och i slutändan kan regeringen komma att tvingas förklara för kommissionen varför vi inte utnyttjat strukturstödet fullt ut som vi förbundit oss till för att kunna betala nationella stöd.
Går det illa så står vi där med ett negativt beslut från kommissionen. Så gick det med lagen om skattefriheten från vinsten på försäljning av åkermark till aktiva jordbrukare och nu har handeln med åkermark stått stilla i närapå ett och ett halvt år.
Mats Nylund, riksdagsledamot, Pedersöre
Publiceras i Syd-Österbotten 9.4.2010
