Senaste onsdag debatterade riksdagen regeringens redogörelse om Finlands livsmedelssäkerhet. Säker mat handlar om folkhälsa, om landets självförsörjning och inre säkerhet, det handlar om ekonomi och framförallt handlar det om ansvar. Maten i Finland hör till den tryggaste i hela världen. Vårt system bygger i huvudsak på egenkontroll och sträcker sig i en obruten kedja från primärproduktion till dagligvaruhandel. Ansvaret ligger alltså på producenterna, på förädlarna, på importörerna och på parti- och minuthandeln. Det slutliga ansvaret har staten via livsmedelssäkerhetsverket Evira och kommunerna via sin livsmedelsövervakning. Vi kan vara stolta över vår trygga mat och samtidigt notera att den inte har kommit av sig självt utan att den krävt ett styvt jobb och kontinuitet.

Generellt kan man hävda att de inhemskt producerade livsmedlen är renare än importerade. Till exempel härrör uppskattningsvis 91 procent av alla bekämpningsmedelsrester som Finländarna får i sig från importerade livsmedel, särskilt från frukt. Salmonellan som är ett ytterst utbrett bekymmer på kontinenten, redan i Danmark är över en tredjedel av hönsäggen smittade, förekommer knappt alls hos oss och då den uppträder åtgärdas den snabbt. Senaste år hade vi undantagsvis en salmonellaepidemi som spreds från kontaminerad importsoja till 40 fjäderfägårdar och 50 svingårdar. Smittan stoppades effektivt redan vid gårdarna och inte ett enda sjukdomsfall registrerades hos någon mänska. Vi får naturligtvis inte slå oss till ro, och för tillfället håller vi bland annat på att ta i bruk ett hälsovårdsregister för produktionsdjuren där man utvecklar elektronisk läkemedelsbokföring.

Många som följt med olika TV-program om världens mat har sett hur små gårdsslakterier och ostmejerier verkar i ytterst anspråkslösa utrymmen i till exempel Italien och Grekland. Man förundrar sig över hur det kan få vara så när vi verkar i samma EU och när vi här har rigorösa bestämmelser också för småskalig matproduktion. Då är det bra att komma ihåg att livsmedelssäkerheten i de sydeuropeiska länderna ligger på en betydligt lägre nivå än vår, och att exempelvis salmonellan där skördar årligen åtskilliga mänskoliv. Däremot är en jämförelse med Sverige helt korrekt för deras matsäkerhet håller samma höga klass som Finlands. Redan på andra sidan Bottenhavet är myndigheternas tolkningar av vissa bestämmelser ändå klart lindrigare än hos oss. Mindre gårdsslakterier har exempelvis helt andra verksamhetsmöjligheter. I finländska gårdsslakterier gäller att slakt, styckning och förädling inte får ske i samma utrymme. I Sverige däremot får alla moment göras i samma rum förutsatt att rummet rengörs mellan momenten. Skillnaden i kostnad blir förstås markant då vi i Finland måste ha separata utrymmen med egen ingång, egna sociala utrymmen och eget omklädningsrum för alla tre funktionerna. För mycket är för mycket också när det gäller livsmedelssäkerhet och minister Sirkka-Liisa Anttila lovade som svar på en direkt fråga att i rask takt utreda eventuella lättnader också här.

Den kanske störst utmaningen nu är ändå matens spårbarhet. Konsumenterna måste själva ha möjlighet att ta ställning till olika etiska och ekologiska frågor, att välja inhemskt eller importerat och att välja mellan olika produktionsmetoder. Och oberoende om produktionskedjan är kort eller lång skall matsäkerheten alltid vara lika hög.

Mats Nylund, riksdagsledamot (SFP) från Pedersöre.
 

Publiceras i Österbottens Tidning 18.4.2010