Riksdagen godkände som bekant lånet till Grekland på 1,6 miljarder euro sent på onsdag kväll med rösterna 108-63. Att beslutet var svårt vittnade debatten om, och det finns en risk att vi aldrig får tillbaka våra pengar. Däremot var alternativet, att inte bevilja lån och riskera att hela EU dras in i en ny recession innan vi ens hunnit återhämta oss från den förra, klart värre.
Greklands dåliga ekonomi har redan fått konsekvenser över hela euroområdet. Alla euroländer har drabbats oavsett om de skött sig utmärkt eller inte. Så långt var alla ense. Det betyder också att ingen egentligen ifrågasatte vad som skulle ha hänt om vi inte beviljat lånet. Hade Grekland stått utan lån den 15 maj hade landet försatts i likvidation och konsekvenserna hade varit en radikal försvagning av förtroendet för euron och en ny recession med konkurser och massarbetslöshet innan vi hunnit repa oss från den förra.
Bedömningen i riksdagen handlade alltså inte i första hand om hur det går för grekerna om vi beviljar lån eller inte, utan vad det innebär för Finland och för oss finländare. Absoluta merparten av de sakkunniga som hördes var eniga om att alternativet att inte bevilja lånet skulle, med största säkerhet, stå oss betydligt dyrare. Vi behöver bara tänka på vad den nuvarande recessionen kostar oss: Flera tiotals miljarder euro i ökad statsskuld och bara i år cirka 12 miljarder euros underskott i statsbudgeten förutom alla permitteringar och förlorade arbetsplatser. Sett ur det perspektivet är 1,6 miljarder euro i lån en betydligt mindre risk.
Med andra orda så handlade debatten långt om villkor för lånen och om bankernas ansvar. Oppositionen betonade bankernas roll i Greklands skuldsättning och ville ställa dem till ansvar. Regeringsfronten betonade Finlands ytterst strama linje i EU och konstaterade att det här var så långt det gick att komma. Slutresultatet blev att hela oppositionen motsatte sig lånet, inklusive Socialdemokraterna som traditionellt stött EU. De var också ledande regeringsparti när Finland gick med i EMU-samarbetet. I och med detta beslut kan man säga att de vände ryggen till alla de andra euroländerna. I sanning ett märkligt sätt att förvalta statsminister Lipponens arv.
Nu handlade det om att lösa en akut situation. Det handlade om att rädda hela euroområdets stabilitet, om att motverka en recession som skulle drabba hela Europa eller, i värsta fall, hela världen. Frågan uppstår förstås om och vem som skall ställas till svars och hur man undviker liknande i framtiden. Min uppfattning är att EU och IMF kan och bör ställa hårda krav på omfattande utredningar mot de instanser och personer som fört hela EU, Europa och även världen bakom ljuset en längre tid. Det gör man också, både gällande Grekland och i samband med stabiliseringspaketet.
Svångremmen spänns åt ordentligt för Grekland i och med de krav som ställs med sparpaketet. Momsen och övriga skatter höjs och egentligen alla budgetmoment i deras statsbudget ställs under lupp. Skolor kommer att stängas, olönsamma järnvägsavsnitt likaså och de sociala förmånerna beskärs radikalt. Bland annat höjs pensionsåldern avsevärt. Greklands parlament godkände sent förra torsdagskvällen ett 30 miljarder euros sparpaket som måste verkställas för att lånen ska utbetalas. Grekland får också bara kvartalsransoner av lånesumman och bara om de hårda villkoren fortgående efterlevs.
Stabilitetsfonden, som euroområdets stats- och regeringschefer samt EU-ländernas finansministrar kom överens om förra söndagen, är ett bevis på att vi tillsammans kan svänga utvecklingen på rätt köl. Beslutet gav positiva reaktioner på marknaden, och som en följd sjönk räntorna på den grekiska statens lån. Det hade varit fel av Finland att på onsdag kväll svängt ryggen till. Vi bör och måste vara med rädda vår valuta. Inte för Greklands skull utan för vår egen. För Finland och för finländska arbetsplatser.
Mats Nylund, riksdagsledamot, Sfp
Publiceras i Österbottens Tidning 17.05.2010
