De senaste veckorna kommer att gå till historien som de kanske viktigaste i Finlands energipolitiska historia. Regeringen har enats om två stora energipolitiska frågor, paketet för förnyelsebar energi och tillstånd för byggande av två nya kärnkraftsreaktorer och slutförvaring. Principbesluten om kärnkraft har redan avgetts till riksdagen för behandling och beslut och i höst kommer lagförslagen om förnyelsebar energi. Det energipolitiska paketet bottnar i den EU-målsättning som förbinder Finland att öka andelen förnyelsebar energi till 38 procent av vår totala energianvändning. För att uppnå målet måste produktionen av förnyelsebar energi öka med över 35 terawattimmar (TWh) till totalt 124 TWh.
Bioenergi, vindkraft, jordvärme, värmepumpar, biogas och solenergi är viktiga framtida energikällor. Skogen väntas stå för hälften av ökningen av förnyelsebar och kommer att ersätta importerat stenkol. Förhöjda stöd för gallring av ungskog och en ny form av energistöd för flisning av trä är två mycket viktiga morötter som regeringen föreslår. Nu måste regeringen också se till att KEMERA-stödets anslag tryggas i kommande budgetar.
För vindkraftverken införs ett system med inmatningstariff, ett så kallat garantiprissystem som kommer att ta mera än hälften av stödpengarna, eller ca 200 miljoner av totalt ca 340 miljoner euro år 2020. När samhället stimulerar vindkraftsetableringar ser jag det som rättvist att också lokalsamhället får del av satsningen. Därför har jag lämnat in en lagmotion för att samma fastighetsskatteprocentsats som tillämpas för övriga kraftverk (upp till 2,85 procent) också ska kunna tillämpas på vindkraftverk med en nominell effekt på över 2 megavoltampere. Fastighetsskatten tillfaller kommunerna, som kunde använda dessa skattemedel för att förstärka den lokala basservicen. En annan oerhört viktig fråga i samband med vindkraftsetablering är rättvisa ersättningar till mark- och vattenägare. Den frågan är ännu under behandling
Energipaketet är viktigt i synnerhet för Österbotten, där de största vindkraftsetableringarna i hela landet planeras, beroende naturligtvis av hur det går i planerings- och beslutsprocessen i respektive kommun. Kraftverken i Vasa och Kristinestad gynnas av satsningarna på flis och stödet för biogasproduktion leder förhoppningsvis till att planerade projekt förverkligas. Vad gäller skogsenergin har vi i Österbotten utnyttjat möjligheten till slutavverkning nästan fullt ut enligt det nationella skogsprogrammet, vår potential finns således i vården av ungskog, ca 17 000 hektar. För entreprenörer innebär detta nyanskaffningar, som lämpar sig för bl.a. året om avverkning på torvmarker. Viktigt är att systemet ger möjligheter för mindre decentraliserad energiproduktion att komma med i systemet.
Riksdagen behandlar som bäst TVO och Fennovoimas ansökningar om kärnkraftverk samt Posivas ansökan om tillstånd för slutförvaring. De viktigaste argumenten för ny kärnkraft är att den finländska industrins konkurrenskraft säkras och att vi blir självförsörjande av energi. Ser vi exempelvis till skogsindustrin står den idag för 70 procent av vår produktion av förnyelsebar energi. Också kravet på att minska utsläppen av koldioxid i atmosfären talar för kärnkraftsproduktion. De viktigaste argumenten mot är förstås säkerhetsfrågorna och de olika uppfattningar om hur säkra metoderna för slutförvaring är.
Finland har också förbundit sig till en 20 procentig effektivering av energianvändningen till år 2020. Några av de viktiga metoderna för att uppnå effektiveringen är bland annat värmepumpar och elbilar. En elbil förbrukar mindre än en fjärdedel av den energi som en bil med förbränningsmotor gör men utbredd användning av elbilar höjer ju förstås elkonsumtionen. Idag är 28 procent av den energi vi förbrukar av el. Prognoser visar att år 2050 kommer nästa hälften, 46 procent, av vår energiförbrukning att bestå av elkonsumtion. Det visar att en höjning av elkonsumtionen inte alls behöver stå i strid med energieffektivitet.
Mats Nylund, riksdagsledamot, Pedersöre
Publiceras i Syd-Österbotten 22.5.2010
