Nedan återges ledamot Nauclérs anförande i sin helhet:
Elisabeth Nauclér /r: Ärade herr talman! Ålands självstyrelse har sin grund i Nationernas förbunds beslut fattat i Genève 1921 och inte som många andra autonoma områden i landets konstitution. Ålandslösningen är en internationell konfliktlösning och därför sägs det bara i Finlands grundlag att Åland har självstyrelse enligt vad som bestäms i självstyrelselagen för Åland.
Det finns de som anser att det i grundlagen klart borde sägas ut att den offentliga makten inte bara utövas av statsorganen utan också av landskapsorganen, att statsmakten tillkommer folket som företräds av riksdagen och Ålands lagting enligt fördelningen i självstyrelselagen. Själv anser jag att dagens lydelse är mer tillfredsställande.
Självstyrelselagen är en lag stiftad i grundlagsenlig ordning och därför en speciallag som kan avvika från grundlagen, vilket den också gör. Jag anser således att det faktum att det i 2 § utsägs att Finland är medlem i EU inte binder Åland eftersom den frågan regleras i självstyrelselagen. Trots det är grundlagens utformning ytterst viktig för Ålands självstyrelse eftersom presidentens ställning i systemet finns reglerad i grundlagen.
Republikens president fick en roll i förhållandet mellan Finland och Åland redan 1921 i Genève. Lagtinget har påtagit sig rollen som uttolkare av självstyrelselagen och vad som hör till Ålands behörighet. Det finns därför ett rigoröst system för att kontrollera lagtinget. Lagtingets lagar skickas till Ålandsdelegationen, om de inte enigt omfattas förs tolkningen till högsta domstolen, efter det slutligen till presidenten som har vetorätt i några få fall.
För riksdagens lagstiftning finns däremot ingen kontrollmekanism annan än presidenten, som i praktiken har visat sig fungera just som den garant Nationernas förbund tänkte sig. Det kan därför inte nog understrykas hur viktigt det är att presidentens nuvarande funktioner i detta avseende förblir oförändrare. Trots grundlagens betydelse för Åland och trots att det står i självstyrelselagens 28 § 2 momentet och trots att Ålands myndigheter ska höras och trots att landskapsregeringen tydligt utsagts det så har inte landskapsregeringen hörts över den här propositionen.
Att Finlands president har haft denna roll som garant för Ålands självstyrelse har gjort att presidenten särskilt har satt sig in i självstyrelsens alla komplicerade detaljer. Det är av stor betydelse för Ålands självstyrelse vilket uppskattas mycket i landskapet. Åland är demilitariserat och neutraliserat och presidenten har i egenskap av överbefälhavare också varit en garant för att kunskapen om denna status funnits hos den ytterst ansvariga.
Området är demilitariserat. Det finns få sådana områden i världen som är både demilitariserade och neutraliserade och bara ett som är autonomt och det är Åland. Åland är demilitariserat i fredstid och därför så kan det inte försvaras enligt vanlig territoriallagsprincip och därför är det i krig neutraliserat. Finland är inte skyldigt att försvara territoriet men väl Ålands neutraliserade status. Åland är inte neutralt om Finland är krigförande men fortfarande neutraliserat. Och vem ska då hålla reda på det här i en krissituation och stå som garant för denna unika skapelse om inte en stark president som också är överbefälhavare. Vi bör slå vakt om denna konstruktion.
Själv ställer jag mig mycket skeptisk till ändringen av beredskapslagen just därför att presidentens roll försvagas i dessa sammanhang. Det gör jag fortfarande. Var finns kontrollen för att kunskapen och omdömet finns i en svår situation? Finlands presidenter har varit självstyrelsens försvarare mot många potentiella hot som oftast berott på okunskap.
Landskapsregeringen har i yttrandet över Taxellkommittén påpekat att lagförslaget riskerar konkurrera med landskapets behörighet i och med att förordningsmakten vid undantagsförhållanden flyttas till statsrådet och att saken bör klargöras i propositionen. Men av detta finns inte ett spår i det förslag som vi nu har till behandling.
Den konstruktion som nu kommer till stånd genom denna lagändring innebär att då inte enighet uppnås mellan regeringen och presidenten ska riksdagens ståndpunkt inhämtas och så långt är kanske allt väl, men frågan är hur det ska gå till, och det har flera diskuterat här i salen. Ett ärende får inte i tysthet komma till, t.ex. utrikesutskottet för avgörande. Finlands roll i utrikespolitiken eller den yttre suveräniteten kvarstår oförändrad enligt 93 § och vi måste ha insyn i den processen.
Den form för samråd som presidenten redan nu har i praktiken bör regleras. Det förekommer olika kombinationer, presidenten, statsministern, utrikesministern, försvarsministern och andra ministrar beroende på ärendet. Vem kallar, vem bestämmer agendan, protokollför och så vidare? En reglering av denna funktion skulle åtminstone möjliggöra fastare former för samrådet och en möjlighet att reglera samarbetet med de åländska myndigheterna. Det finns alltså gott om arbete för grundlagsutskottet i den här frågan.
