Hurdana skyddsrum behövs egentligen på Åland?
Revidering av lagstiftningen om skyddsrum har stannat upp därför att även politikerna på rikssidan frågar sig om Finland verkligen behöver en helt annan standard på sina skyddsrum än vad övriga Europa har. För Ålands del är frågan särskilt intressant därför att öriket har en så ovanlig folkrättslig status i fall av krig. Åland är i fredstid demilitariserat, det får inte befästas och kan därmed egentligen inte försvaras, vilket helt logiskt leder till att det i krigstid är neutraliserat, eller status mixtus som det kallas. Ofta sammanblandas neutralisering med neutralitet, och att Åland i fall av krig skulle vara neutralt, men så är inte fallet. Om Finland verkligen skulle krigförande är Åland också indraget, däremot är Åland fortfarande neutraliserat. Det innebär att inga krigshandlingar får företas här. Det kom avtalsparterna till Ålandskonventionen överens om 1921, men regimen är enligt oskriven folkrätt även bindande för andra stater. Man skulle nästan kunna jämföra regimen med vad som gäller för sjukhusområden i krig.
Finland är skyldigt att försvara Ålands neutralisering, men helt logiskt kan det inte ske genom traditionellt territorialförsvar. Hur det skulle gå till i praktiken fanns också reglerat i Ålandskonventionen. Här kan en jämförelse göras med Svalbard som också är föremål för status mixtus, och norska försvarets hållning att det bästa sättet att försvara öarna är genom att försvara traktatens innehåll eftersom ingen stat idag skulle riskera det internationella fördömande ett avtalsbrott skulle medföra. Det bästa försvaret är alltså att övervaka att folkrättsligt ingångna avtal respekteras. Man kan invända att det bara är ett papper och vad hjälper det i krig, men det är en nordisk tradition att vi håller oss till internationella avtal och respekterar dem. Det är t.ex. en otänkbar tanke att Finland skulle skriva på ett avtal som förbjuder minor, men ändå sätta ut minor.
Sedan i våras finns visserligen de instruktioner som krävs för att man skall kunna bygga skyddsrum på svenska, men skall Åland då verkligen behöva ha skyddsrum när krigshändelser inte får förekomma här? Det finns visserligen andra olyckor som vi behöver ett skydd mot, men skulle det inte då räcka med samma standard som t.ex. gäller för övriga Europa? Och nu har alltså frågan väckts även i riket, behöver Finland skyddsrum av samma standard som Israel och Nordkorea, eller klarar vi oss med europeisk standard?
Vem skall då svara på frågan? Enligt min åsikt borde frågan föras till Ålandsdelegationen. Det är kanske inte vanligt att frågor av folkrättskaraktär förs dit, om en rikslag kan sägas vara förenlig med ingångna internationella avtal eller inte, eller om andan och meningen i Ålandskonventionen respekteras, men de har tillgång till expertis och kan begära sakkunnigutlåtande av internationella experter om så skulle krävas. Också landskapsregeringen har i sitt utlåtande pekat på Ålands särskilda status som demilitariserat och neutraliserat område.
Åland fick av Nationernas förbund ett nationellt kontrollsystem som skulle garantera självstyrelsen. Det består av Ålandsdelegationen, Högsta domstolen och i slutändan Finland president, samt ett internationellt garantisystem, Åland kunde i frågor av juridisk art vända sig till permanenta domstolen i Haag. Den internationella garantin har försvunnit, men systemet har ändå fungerat eftersom de nationella garanterna tagit saken på allvar. Det tror jag också att Ålandsdelegationen skulle göra den här gången om man fick frågan till behandling.
Elisabeth Nauclér
Riksdagsledamot
22 augusti 2010
