Riksdagen inledde höstsessionen i tisdags och arbetet började med en rivstart av sällan skådat slag. På morgonen konstaterade centerminister Pekkarinen att Mellersta Österbotten hör hemma söderut i regionförvaltningsreformen. Han fick genast flankstöd av minister Tölli och den politiska dragkampen kring Karlebys inriktning verkade vara över. Beslutet som fattades i november 2009 skulle inte tas upp till ny behandling i statsrådet. Det alternativ som bäst tryggar de språkliga rättigheter skulle i enlighet med grundlagsutskottets och justitiekanslerns åsikter väljas.

Det var säkert inget lätt besked för centerministrarna att ge och vi kan vara fullständigt övertygade om att de vänt varendaste sten och synat varevigaste argument i sömmarna i hopp om att hitta något som skulle ha kunnat ändra på denna inriktning. Statsminister Kiviniemi var inte beredd att ge upp så lätt och konstaterade att frågan inte ännu var avgjord. Det försatte oss i en mycket märklig situation där statsministern verkade göra ett försök att ställa sig över grundlagen. Vilken typ av demokrati skulle vi sedan ha haft? Tack och lov behövde vi aldrig söka svar på den frågan. Grundlagen var, som sig bör, starkare än dagspolitiska strömningar och några timmar senare konstaterade centerministergruppen att de förespråkar den sydliga inriktningen och att ärendet inte behöver behandlas vidare.

Förnuftet och sakargumenten segrade alltså till slut. Juridiken stod över politiken och grundlagen fungerade som vårt yttersta rättesnöre. Och vi kunde konstatera att hårt arbete lönar sig – ett arbete som visat vår entydiga linje såväl lokalt, regionalt som nationellt. En linje som också flere andra partier, påverkare, näringslivet och sakkunniga har understött. Gott så! Om det inte vore för den språkdebatt som plötsligt blossat upp i regionförvaltningens spår. Att kalla finlandssvenskarna för privilegierade, i en fråga som gäller de båda språkgruppernas jämlika behandling och lika rätt till fullgod service, är direkt oroande. Att blanda in skolsvenskan i debatten är än mer förvånande. Nej, Finland har sedan sin första grundlag varit en tvåspråkig republik. Dess båda språkgrupper har rätt till lika service på sitt modersmål – lika självklart som vi har rätt att rösta i val, rätt att yttra vår åsikt och rätt till vår egendom. Dessa grundrättigheter kan och skall vi inte på något sätt tumma på!

Ulla-Maj Wideroos