PRESIDENTFORUM den 14 september 2010

Fredsbevarande och krishantering

Det är ingen tvekan om att Finland är ett land att räkna med när det gäller krishantering och vill vara ett land att räkna med, men var skall vi göra våra insatser och tillsammans med vem, de två frågorna har blivit allt svårare att besvara. Tidigare var det klart att vi skulle ha militära fredsbevarare under FN-kommando och sedan hade vi ett antal civila krishanterare inom FN eller humanitära organisationer, men det var då. Bilden har blivit så mycket mer komplicerad. Vi har knappast några militära fredsbevarare alls under FN-kommando, visserligen under FN-mandat, men i en Nato-operation. Hur har det blivit så här?

Finland har gjort storartade militära och civila insatser inom krishanteringen inom ramen för FN som är den enda organisation som spänner över hela världen. Trots det är inte många, om ens något, av de länder som varit framgångsrika militära krishanterare beredda att ställa sina trupper under FN-kommando idag. Vi har valt att bygga upp andra strukturer och det finns många förklaringar till det. Europa eller EU om man så vill visade sig inkompetenta krishanterare i det krig som vi hade i vårt närområde nämligen Balkankriget. Självklart innebär det att Europa vet att detta får inte upprepas och vi måste samarbeta inom EU. Det gäller den militära krishanteringen såväl som den civila. Vi i Finland har satsat stora pengar på att bygga upp den civila krishanteringen inom EU. Tyvärr har inte dessa strukturer och jag tänker då på CRT (Civilian Response Team) kommit till användning och det finns det allt skäl att få en ändring på. Vad kan vi i Finland göra för att få en verkningsfull civil krishanteringsstyrka inom EU? Vi vet att FN har lång erfarenhet på området och frågan är om vi är på väg att dubblera den strukturen. Det får inte ske. Inom ramen för EU har vi bl.a. närvaro i Georgien.

På den militära sidan har vi diskuterat olika samarbetsformer. Initiativen till att få till stånd ett militärt samarbete inom EU får inte riktigt någon fart. Allt för många länder är medlemmar av Nato och ser inget behov av någon förändring utan anser att det snarare skulle bli fråga om en dubblering. Finland är inte med i Nato och sneglar då lätt på grannlandet Sverige som inte heller är med i Nato. Vad tänker de göra. Militären vill självfallet delta, säkert helst söka medlemskap i Nato, men många i det här landet tvekar. En militärallians som kom till i en tid då hotbilden såg helt annorlunda ut det är vi eniga om. Behöver vi den längre? Vi var många som deltog i det seminarium som ordnades i mars i år för att presentera och diskutera den reviderade Nato-strategin. Presidenten framhöll vid tillfället att betydelsen av det civila och militära samarbetet och att det behövs ny kapacitet - inte bara på den militära utan också den civila sidan - med hjälp av humanitär hjälp, en förbättring av kvinnornas ställning och till exempel en omvärdering av de så kallade snabbinsatsstyrkorna. Kostnaderna för den civila och den militära krishanteringen borde behandlas i ett sammanhang så att vi får den rätta avvägningen.

Varför skall vi då satsa så stora resurser på att delta i militära operationer som kräver stora ekonomiska insatser och som t.ex. i fallet Afghanistan inte tycks ha lett till att någon varaktig fred är i sikte? Kunde vi inte satsa alla resurser på civilt arbete? Vi har under de senaste åren varit bäst i världen på medlingsuppdrag. Svaret är naturligtvis att om vi skall ha något försvar i det här landet så måste de ha få samarbeta med andra, öva med andra, ha samma utrustning, vara under gemensamt kommando, få tillgång till samma information, eller det som vi numer kallar att vara kompatibla. Vi är ute efter kompatibiliteten.

Vi har, anser jag på många sätt övergett FN. Vi har ingen militär medverkan, vi bygger upp den civila strukturen inom EU, och vi låter inte ens FN ensamt göra den folkrättsliga bedömningen av Kosovos lösrivelse från Serbien, och ändå betonar vi vikten av FN och söker med alla medel en av de icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd. Anledningen till att vi gör det är helt enkelt att det inte finns något annat organ som omspänner hela världen.

Vi betonar helt riktigt mer och mer det regionala ansvaret, men klarar de asiatiska länderna själva av sina kriser och klarar African Union av de afrikanska, inte ens vi i Europa klarade av Balkankriget, och då kan FN vara bra att ha.

Natos generalsekreterare underströk att man måste samverka mellan såväl Europeiska unionen, FN och Nato som Afrikanska unionen eller Världsbanken. Natos egen struktur skall ses över och samarbetet mellan de olika strukturerna. Vidare skall samarbetet bli intensivare mellan Nato och medborgarorganisationer, och dialogen med länder som Pakistan, Indien, Kina och Ryssland skall utvecklas. Gränsen mellan civil och militär krishantering suddas ut och det ser jag en fara i. Militären tar över civila uppgifter, men den civila sidan tar aldrig över militära uppgifter. Vi hänvisar till säkerheten och säkerheten behövs, men vi skall inte överdriva. Många humanitära organisationer har verkat sedan länge i Afghanistan, långt innan Nato kom till området. Det har visat sig att militärens medverkan i civila uppdrag lätt leder till att de humanitära organisationerna inte längre uppfattas som opartiska.

Utrikesministrarna Stubb och Bildt kom nyligen med ett förslag om ett eget fredsinstitut för konfliktlösning och fredsmäkling inom EU. Institutet skulle delta i global konfliktlösning, särskilt inom FN, och utbilda europeiska experter. Med tanke på de många initiativ och aktörer som är med i bilden finns det all anledning att samordna och strama upp konceptet om medlen skall räcka till för alla operationer, och alla nya utmaningar. Vi skall komma ihåg att det viktigaste är inte att lösa konflikter utan se till att de aldrig uppstår. För det krävs helt andra insatser och vi har ett arv att förvalta på det området. Att Ahtisaari kommer från ett land som är tvåspråkigt, har en folkgrupp som betraktas som ursprungsbefolkning (samerna) och en minoritetslösning som uppstått genom en internationell organisations konflikthantering (Åland) är ingen händelse, och det skall vi hela tiden komma ihåg att det är där vår styrka ligger, inte i den militära krishanteringen.

Min slutsats är att vi skall delta i både militära och civila insatser, men kritiskt granska både vad som sker inom de olika internationella organ vi är med i, på vilka grunder vi själva gör våra prioriteringar och att besluten fattas här hemma med medverkan av alla de parter som bär ett ansvar för någon del av våra insatser. Utrikesministeriet, försvarsministeriet, justitieministeriet såväl som akademiker och forskare bör medverka i processen så att vi utnyttjar våra civila och militära resurser maximalt. Vi skall också göra klart för oss exakt vad vi vill åstadkomma med vårt mandat i säkerhetsrådet.

Det är omöjligt att inte nämna FN:s resolution 1325. Margot Wallströms mandat är viktigt, men det är väldigt mycket inriktat på att skydda kvinnan, kvinnan ses som ett offer, vilket hon naturligtvis är när det gäller sexuella övergrepp i krig, men på den punkten får vi ingen ändring innan vi kvinnor runt om i världen sitter på de stolar där de säkerhetspolitiska besluten fattas.

Elisabeth Nauclér
Riksdagsledamot
Svenska riksdagsgruppen
14 september 2010