Våra vägar
Riksdagen behandlar som bäst statsbudgeten för år 2011. Det finns hur mycket som helst att säga om budgeten, skatteskalor, energiskatter, statsandelar samt social- och hälsovård för att nämna några. I den här krönikan kommer jag ändå att koncentrera mig på något som vi alla är dagligen beroende av, nämligen vårt vägnät.
Under mina tre och ett halvt år i riksdagen har jag hunnit delta i två regeringsförhandlingar och fyra regeringens budgetrior. Frågor som stått i fokus, frågor som media och allmänheten intresserat sig mest för, har gällt bland annat skattefrågor, arbetsmarknadspolitik, pensionsåldrar, utbildningsfrågor och självfallet hälso- och sjukvård. När kommunikationerna diskuterats har det oftast handlat om enskilda stora investeringsprojekt som Seinäjoki-Uleåborgsbanan och Smedsby omfartsväg. Anslag för dagligt och årligt underhåll av trafiklederna har inte väckt större passioner.
Mer erfarna kolleger hävdar att situationen varit densamma sedan början av nittiotalet och laman. Det har lett till situationen vi har idag, nämligen att staten största förmögenhet - vårt vägnät som värderas till ca 15 miljarder euro - sakta håller på och förfaller. Sakkunniga räknar med att vi har en eftersläpning i finansieringen av vägunderhållet på 1,5 mrd euro och motsvarande eftersläpning i järnvägsnätet uppgår till 1 mrd euro. Vi har alltså en skuld, icke omskötta reparationer och icke utfört underhåll som uppgår till totalt 2,5 miljarder euro! När vi dessutom fortfarande varje år reserverar 200 miljoner euro mindre än vad som krävs till skötsel och underhåll så förstår alla att situationen är alarmerande.
Vad leder situationen till? Vägförvaltningen säger att år 2011 ökar vägar med undermålig beläggning med 300 km och att antalet broar i dåligt skick ökar med 20 st. Det innebär att vi får viktbegränsningar och sänkta hastighetsbegränsningar på våra vägar. Det innebär att vi inte uppnår de mål för trafiksäkerheten som vi satt upp. Det innebär att vägförvaltningen i allt högre grad måste prioritera vart de sätter sina resurser och det betyder att vägar med mindre trafikmängder blir allt sämre skötta. Framför allt så innebär det att en av de viktigaste förutsättningarna för ett välfungerande samhälle och näringsliv, goda kommunikationer, sakta mals ner.
Denna utveckling framstår som ännu mer absurd när man kan se att det i statsbudgeten för år 2011 prognostiseras att enbart skatten på bränslen från vägtrafiken ska inbringa 2,3 mrd euro till statskassan, fordonskatten 726 milj. euro och bilskatten 949 milj. euro, totalt cirka 4 mrd euro som direkt kan hänföras till vägtrafiken. Ytterligare uppbärs vägtrafikskatter och andra avgifter av skattenatur som gör att totalsumman blir ännu högre. Och så sätter vi tillbaka dryga ca 580 milj. euro till vägunderhåll och reparationer, samt ytterligare 300-400 milj. euro per år i större investeringsprojekt som omfartsvägarna förbi Smedsby och Seinäjoki. Årligen satsas alltså mindre än en miljard på våra vägar.
Det nu begravda tjänstemannaförslaget om en nedklassning av riksåttan söder om Ytterjeppo ska läsas mot den här bakgrunden. Vi har ett budgeteringsmönster och system med rambudgeter som tycks vara oerhört svårt att bryta. Och vi har ett system där uppburna skatter inte är öronmärkta utan används för att täcka statens utgifter i allmänhet. Regeringens trafikpolitiska redogörelse som gavs i början av valperioden var ett steg i rätt riktning när det gäller långsiktighet i trafikplaneringen. Riksdagens kommunikationsutskott, var jag själv är medlem, har därtill i flera repriser föreslagit alternativa finansieringssystem som tillägg till budgetmedlen. En allvarlig diskussion om vilka tilläggsfinansieringsmodeller som ska till måste föras nu. En sak är säker: Statsskulden måste balanseras och därför måste också vägarna hållas i skick.
Mats Nylund, riksdagsledamot, SFP
