Redogörelsen, som remissdebatteras i riksdagen i mitten av november, utvärderar den förda jämställdhetspolitiken under de tio senaste åren. Det viktigaste i redogörelsen är förstås ändå riktlinjerna för den framtida jämställdhetspolitiken fram till år 2020. Den kan vi nämligen ännu påverka.
Trots att vi inte tidigare sett någon jämställdhetsredogörelse har Finland i flera avseende varit ett föregångarland i fråga om jämställdhet mellan könen. Finland var det andra landet i världen som gav kvinnorna rösträtt och kvinnornas deltagande i arbetslivet har redan länge varit avgörande för vår höga sysselsättningsgrad. Den subjektiva rätten till dagvård och vårt dagvårdssystem är bidragande orsak till detta - alltså en framgångshistoria med tanke på kvinnornas ställning i arbetslivet.
Flere lyckade exempel finns: Den kvotbestämmelse som finns i jämställdhetslagen har befrämjat lika representation av båda könen vid beredningen av beslut både inom statsförvaltningen och inom kommunerna. Vidare har det blivit allt vanligare med handlingsplaner för jämställdhet i arbetslivet och vid läroanstalter, särskilt vid universitet.
Kvinnornas representation i statsbolagens styrelser har ökat snabbt. Själv är jag ansvarig för tipsbolaget Veikkaus och där är 50% av styrelseledamöterna kvinnor. För att ytterligare förstärka jämställdhetspolitikens effektivitet innehåller redogörelsen nya förslag till riktlinjer inom ett flertal områden.
Regeringen vill till exempel utvidga systemet med jämställdhetsplansering till att omfatta också den grundläggande utbildningen. Könsperspektivet skall förstärkas också i högskolor och inom vetenskapspolitiken. I de högaktuella strävandena att förlänga arbetskarriärerna behövs konsekvensebedömningar med tanke på den alltjämnt tydliga uppdelningen av kvinno- och mansdominerade branscher.
Sammanjämkningen av arbets- och familjeliv är en synnerligen viktig fråga för allt flere, även männen. Det finns goda skäl att ytterligare öka pappornas benägenhet att använda sig av familjeledigheter. Idag använder papporna bara sju procent av alla familjledigheter, delvis därför att systemet inte är tillräckligt sporrande och inte heller särskilt överskådligt.
Enligt redogörelsen kan detta befrämjas genom att öronmärka egna kvoter för pappans och mammans familjeledigheter. Själv har jag propagerat för den så kallade 6+6+6 -modellen , där pappan och mamman får en lika stor andel medan de kan dela på den sista tredjedelen som de kommer överens. Jag inväntar nu förslagen från den arbetsgrupp på social- och hälsovårdsministeriet som håller på att dryfta både ledigheterna och deras finansiering. Också med fötterna på den realpolitiska jorden önskar jag arbetsgruppen mod och visioner.
Jämställdhetspolitiken har länge handlat om att främja kvinnornas ställning. Nu har vi kommit till en punkt där också män och jämställdhet kan diskuteras utan att det kan ses som en återgång till någon patriarkalisk utgångspunkt. Alla inser att också männen behövs i jämställdhetsarbetet. Det i sin tur betyder att även de mansspecifika frågorna måste beaktas.
De har ofta att skaffa med männens hälsoproblem, unga pojkar och utslagning, arbetslöshet inom mansdominerade branscher eller männens situation i samband med skilsmässor och vårdnadstvister. Det där med hälsan är centralt. Då kvinnans euro euro är 82 cent, är mannens år som bekant bara 11 månader.
Utmaningar inom jämställdhetspolitiken hittar vi också gällande exempelvis diskriminering på flera grunder - frågor som t.ex. invandrarkvinnor eller svenkspråkiga handikappade stöter på. Jämställdheten gäller alla, oberoende av kön, modersmål, etnisk bakgrund, sexuell läggning eller religiös övertygelse.
Jämställdheten är en intrikat fråga för den utmanar våra sedvanliga tankegångar. Den moderna jämställdhetspolitiken utmanar stereotypa normer och könsrollsuppfattningar som vi ofta vuxit upp med, utan att vara så medvetna om det. Också den mest liberala av oss kan bära med sig attityder man har svårt att förklara. Jämställheten kräver att man - och kvinna - tittar i spegeln.
I det samhälle jag kallar ett jämställt samhälle kan var och en förverkliga sig själv som man vill se sig själv. I ett sådant samhälle kan pojkar gå i rosa byxor och flickor i mörkblått - men också låta bli om man inte vill. För att uppnå alla goda målsättningar behövs lagstiftningsåtgärder, offentlig diskussion, attitydförändring och utbyte av goda erfarenheter, exempelvis inom det nordiska samarbetet. Som en kuriositet kan jag nämna att tre av fem nordiska jämställdhetsministrar idag är män. Ett tidens tecken också det!
stefan.wallin@riksdagen.fi
