Handelns två allsmäktiga

Prisbildningen i livsmedelskedjan har diskuterats flitigt denna höst. Forskningsinstitut har visat att handeln år för år lyckas öka sin andel av matens slutpris på bekostnad av dels industrin dels jordbrukarna. Handeln, som i Finland domineras av två stora kedjor, håller varuleverantörerna och industrin i ett järngrepp. Den senaste bekräftelsen kom för två veckor sedan när en av S-kedjans direktörer meddelade att det i förhandlingar med varuleverantörer inte framkommit några skäl till att höja priserna.

Samtidigt vet vi att bränsle- och energipriserna stigit kraftigt under hösten så som också gödsel- och foderpriserna, som rusat i höjden. Detta har även bekräftats av forskningsinstitut och har lett till kraftigt ökade produktionskostnader för bönderna. Orsaken till att handeln meddelar att det inte framkommit skäl till prishöjningar beror således inte på att det inte skulle finnas behov av att höja priserna. Det är utav den enkla orsaken att dessa två kedjor är så starka att varuleverantörerna inte har haft något att sätta emot i förhandlingarna. Handeln meddelar helt krasst att ifall de inte får köpa till det pris de vill ha, så byter de till utländska leverantörer. Efter att ha demonstrerat det några gånger i praktiken så vågar varuleverantörerna inte annat än lyda.

Situationen är ohållbar. Om inte prisförhöjningar tillåts gå igenom hela kedjan så stryps primärproducenterna långsamt, och det är tydligt att handelskedjorna inte har något intresse av att pruta på sin egen täckning. När regeringen följer EU-kommissionens rekommendationer och försöker stifta en lag som ska öka producenternas möjlighet att samarbeta i livsmedelskedjan skriker både Livsmedelsindustriförbundet och framför allt Daglivaruhandelsföreningen, som representerar handeln, i högan sky i husorganet Kauppalehti om kartell och monopol. Det är och förblir klart och tydligt att man inom handeln aldrig tänkt tanken att själv ställa sig framför spegeln.

En fri marknad brukar betyda att priset bildas av utbud och efterfrågan. Randvillkor för marknaden regleras i konkurrenslagstiftningen och övervakas av konkurrensverket. Det är hög tid för konkurrensverket att se närmare på handelns koncentration i Finland. Det kan inte vara sund marknadsekonomi att mjölk importerad från Sverige, förpackas i Finland och säljs betydligt billigare än den inhemska. Och detta i ett läge där mjölkproducenten i Sverige får samma avräkningspris som betalas i Finland. Det finns heller inget förnuft i att en handelskedja mitt i sommaren när det mognar mer än nog av inhemska tomater importera holländska och tyska tomater endast för att hålla priset så nere som möjligt.

Naturligtvis ska den finländska konsumenten få välja mellan både finländskt och importerat, och mellan olika leverantörers produkter. Men om situationen är den att det i praktiken är två direktörer på två handelskedjor som bestämmer både vad finländarna äter och vad de ska betala för sin mat så har något gått verkligen snett.

Alla led i matkedjan måste ha rätt till en skälig ersättning för det de producerar. I annat fall måste politikerna och myndigheterna ingripa och återställa balansen inom livsmedelskedjan. Det har tidigare hänt sig att myndigheter spjälkat upp företag med marknadsdominerande ställning, eller ställt villkor för hur de får handla. Det kan väl inte vara på det sättet att konkurrensreglerna enbart gäller böndernas egna företag?

Mats Nylund, riksdagsledamot, SFP