Klimatpolitiken används för närvarande mycket flitigt som argument för urbanisering av vårt samhälle. De som använder sig av det är föga förvånande de urbana partierna, främst de gröna och en del av samlingspartiet. För att minska på koldioxidutsläppen vill de bland annat kraftigt koncentrera boendet till befintliga järnvägsspår, och samtidigt begränsa boende och byggande på landsbygden.
Över 35 procent av Finlands koldioxidutsläpp beräknas komma från boende och under 20 procent från kommunikationer. Majoriteten av finländarna bor idag i städer och det överlägset vanligaste husbyggnadsmaterialet i städerna är betong. I Finland finns det idag endast 33 flervåningshus i trä och de offentliga byggnaderna som är byggda i trä kan räknas på en hand. I Sverige finns det flervåningshus i trä i över 180 kommuner. I London kan man stoltsera med världens hittills hösta niovåningshus av trä. Koldioxidbelastningen av ett trähusbygge är endast en fjärdedel jämfört med motsvarande hus i betong eller stål och dessutom binder träet i byggnader koldioxid till skillnad från andra byggnadsmaterial.
Om man verkligen vill minska på koldioxidutsläppen är alltså trähusbyggande något av det effektivaste som finns. Om miljöministeriets bostadsavdelning vill stöda klimatmålsättningarna genom samhällsplaneringen bör de göra allt för att offentligt byggande och kommersiellt byggande av flervåningshus framöver skulle utföras i trä, och det med det snaraste. I Sverige har man gjort verkliga satsningar i det här och därmed byggs också över 20 procent av nya flervåningshus i trä. I Finland har en hel del satsningar gjorts på papper under de senaste årtiondena, men inget konkret har utmynnat.
Det verkar från storstadspolitikers håll finnas en klar vilja att begränsa byggandet på landsbygden i den metropolpolitik som nu behandlas i riksdagen, och där duger klimatpolitiken som bräckjärn. Det är en farlig väg både nationalekonomiskt och klimatpolitiskt om den finländska metropolpolitiken och de urbana partierna medvetet blundar för helheten Finland. Det är på landsbygden som skogen - det gröna guldet - finns, det är där den förnybara energin finns, det är där maten odlas och biodiversiteten upprätthålls. Det är klart att även vi på landsbygden ska bygga ekologiskt, spara energi och planera samhällsstrukturen klokt. Däremot ska det inte ske genom att citypolitiker vill begränsa landsbygdskommunernas planeringsmonopol.
Ny forskning visar att urbaniseringen, på en världsomspännande nivå, kan komma att öka koldioxidutsläppen med 25 procent. Det är alltså inte intellektuellt ärligt att via skärpta planeringsnormer tvinga mänskor att bygga tätt. Vad vi än gör så flyttar allt flera finländare till städer efter arbete och utbildning, den utvecklingen behöver ingen ytterligare stimulans. Stadsplanering har sina egna utmaningar men de ska inte tillämpas där de inte behövs.
Man kan inte se förbi de resurser som landsbygden har och som hela landet behöver för att nå klimat- och energimålsättningar och välmående bland befolkningen. Därför måste staten också satsa på decentraliserad energiproduktion, bredbandsbyggande, upprätthållande av vägnätet och utveckling av järnvägarna på landsbygden. Trähusbyggande i kombination med bättre vägförbindelser och fungerande kommunikationer har en avsevärt större positiv inverkan på klimatutsläppet än betonghus invid järnvägsspår. Fungerande datanät minskar också behovet av körda kilometrar på landsbygden, en viktig sak för urbana ministrar och tjänstemän som sitter på nyckelposter att tänka på. Finland behöver sina städer, men utan en bebodd landsbygd fungerar inte heller någon metropol.
Mats Nylund, riksdagsledamot, Pedersöre
Riksdagskrönika, ÖT 14.11.11
