Diskussion om dykarnas rättigheter till fartygsvrak

Riksdagens utrikesutskotts vice ordförande Markku Laukkanen har lyft upp frågan om dykarnas rättigheter till vraket i fallet Vrouw Maria i form av ett skriftligt spörsmål riktat till kulturminister Stefan Wallin. Laukkanen ställer ministern frågan om vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att förbättra rättigheterna för dem som funnit vrak i havet?

I sitt svar hänvisar Minister Wallin till lagen om fornminnen (295/1963) enligt vilken fasta fornlämningar, inklusive fartygsvrak, är fredade och del av det gemensamma kulturarvet och därmed vår gemensamma nationella egendom. Enligt 1 § i lagen är fasta fornlämningar fredade som minnen av Finlands tidigare bebyggelse och historia. Fredandet sker direkt på basis av lagen och förutsätter inte ett separat beslut om fredande. Utan tillstånd som meddelats med stöd av lagen är det förbjudet att utgräva, överhölja, ändra, skada, borttaga eller på annat sätt rubba en fast fornlämning.

Unescos konvention om skydd för kulturarvet under vatten trädde i kraft 2.1.2009. Finland har ännu inte ratificerat denna konvention, men möjligheterna att göra det utreds. I konventionen är definitionen av det undervattniska kulturarvet mera omfattande än tidigare och skyddet gäller även internationella vattenområden. Den styrande principen är att undervattniska fornlämningar är allas gemensamma kulturarv och att de därför inte borde kunna utnyttjas ekonomiskt av privata parter.

Undervisnings- och kulturministeriets synpunkt är att en satsning på skydd, information och samarbete är det bästa sättet att förbättra både vrakfinnarnas och alla andra medborgares rätt till vårt undervattniska kulturarv.

Trots att spörsmålet handlar om Vrouw Maria, ett vrak som ligger i Åbolands skärgård, utanför åländskt vattenområde, är diskussionen kring rättigheter till vraken intressant med tanke på de champagnefynd som nyss gjorts på åländskt vattenområde. Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér konstaterar att frågan kan vara av intresse för åländska beslutsfattare och tjänstemän vad gäller framtida fynd.

Länk till ledamot Laukkanens skriftliga spörsmål (SS 836/2010): http://fakta.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/kk_836_2010_p.shtml#VASTAUS_se

Minister Wallins svar till Laukkanens spörsmål:

Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 836/2010 rd undertecknat av riksdagsledamot Markku Laukkanen /cent:

Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att förbättra rättigheterna för dem som funnit vrak i havet?

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Enligt 20 § i Finlands grundlag är ansvar för kulturarvet en del av de grundläggande rättigheterna. Kulturarvet är därmed vår gemensamma nationella egendom som var och en ska ha möjlighet att uppleva och få information om. Det är vår skyldighet att trygga att kulturarvet bevaras för kommande generationer.

Kulturarvet omfattar värdefull byggd miljö och fornlämningar samt föremål, konstverk, dokument, publikationer, fotografier och audiovisuellt material. Om definitionen av kulturarvet samt värnandet om och skyddet av det finns bestämmelser i flera lagar. Därtill har Finland genom internationella överenskommelser förbundit sig vid att trygga kulturarvet.

Skydd av vrak enligt fornminneslagen

Lagen om fornminnen (295/1963 ) är en av de viktigaste lagarna för skyddet av vårt kulturarv. I fornminneslagen finns bestämmelser om skyddet av fasta fornlämningar, lösa fornföremål samt fartygsfynd.

Enligt 1 § i lagen är fasta fornlämningar fredade som minnen av Finlands tidigare bebyggelse och historia. Fredandet sker direkt på basis av lagen och förutsätter inte ett separat beslut om fredande. Utan tillstånd som meddelats med stöd av lagen är det förbjudet att utgräva, överhölja, ändra, skada, borttaga eller på annat sätt rubba en fast fornlämning.

Museiverket övervakar fredandet av fasta fornlämningar. Ärenden som gäller fredandet av vrak och andra undervattniska fornlämningar som avses i fornminneslagen handhas av den marinarkeologiska enheten vid Museiverkets arkeologiska avdelning. Den regionala miljöcentralen kan, efter att ha konsulterat Museiverket, på ansökan bevilja tillstånd att rubba en fast fornlämning i situationer där fornlämningen orsakar oskäligt stort besvär.

Enligt lagens 16 § bör lösa fornföremål vars ägare inte är känd och som kan antas vara minst hundra år gamla på det sätt som lagen föreskriver antingen tillställas eller meddelas till Museiverket. Museiverket har rätt att inlösa ett sådant fornföremål eller att överföra sin inlösningsrätt på annat allmänt museum. Om föremålet inte inlöses ska det återställas till upphittaren, som får behålla föremålet. Ett fornföremål som påträffats i en känd fast fornlämning och som har samband med fornlämningen tillfaller utan lösen staten.

Museiverket kan, om det anser att skäl därtill föreligger, erlägga en särskild hittelön åt upphittaren. Museiverket har rätt att undersöka eller att på villkor som det fastställer meddela någon annan tillstånd att undersöka en plats där fornfynd gjorts.

Enligt lagens 20 § som gällde till slutet av november 2002 är sådana i havet eller i vattendrag anträffade vrak av fartyg eller andra farkoster som kan antas vara minst hundra år gamla eller delar av sådana vrak fredade. Om vrak och delar av vrak gäller i tillämpliga delar vad som bestäms om fasta fornlämningar. Föremål som anträffas i ett vrak eller uppenbart härstammar från ett sådant tillfaller utan lösen staten. Om dem gäller i övrigt i tillämpliga delar, vad som stadgats om lösa fornföremål.

I början av december 2002 ändrades 20 § som gäller fartygsfynd så att sådana i havet eller i vattendrag påträffade vrak av fartyg eller andra farkoster som kan antas ha sjunkit för minst hundra år sedan eller delar av sådana vrak är fredade. Om vrak och delar av vrak gäller i tillämpliga delar vad som bestäms om fasta fornlämningar. Enligt detta är det förbjudet att utgräva, överhölja, ändra, skada, borttaga eller på annat sätt rubba ett vrak eller en del av ett sådant. Om det utifrån de yttre omständigheterna är uppenbart att ägaren har övergett ett vrak eller en del av ett sådant tillhör vraket eller vrakdelen staten. Föremål som anträffas i ett vrak eller uppenbart härstammar från ett sådant, tillfaller utan lösen staten. Om dem gäller i övrigt i tillämpliga delar, vad som stadgats om lösa fornföremål.

Genom lagändringen knöts tidsbestämningen som används i bestämmelsen till den tidpunkt då fartyget eller skeppet sjönk, varvid bestämmelsen blev precisare än tidigare. Samtidigt fogades till paragrafen ett nytt 2 moment enligt vilket vraket eller vrakdelen alltid tillhör staten om det utifrån de yttre omständigheterna är uppenbart att ägaren har övergett ett sådant vrak som avses i 1 mom. eller en del av ett sådant. Genom ändringen förtydligades hur äganderätten bestäms till ett vrak eller en del av ett sådant som fredats med stöd av lagen.

Om rättigheterna hos dem som hittar vrak

I det skriftliga spörsmål som riktats till undervisnings- och kulturministeriet hänvisas till vraket av fartyget Vrouw Maria och rättegångarna som anknyter till det. Dykarna som upptäckte vraket av fartyget som sjönk år 1771 väckte år 1999 talan mot staten. Enligt talan krävde dykarna äganderätt till vraket genom ockupation samt bärgarlön. I detta sammanhang kan man därmed anse att man med vrakfinnarnas rättigheter avser äganderätt till vraket som förvärvas genom ockupation eller inledande av bärgning samt därtill hörande bärgarlön.

Ärendet löstes i Åbo hovrätt år 2005. Hovrätten kom till slutsatsen att bestämmelserna i sjölagen (674/1994 ) även kan tillämpas på vrak som avses i lagen om fornminnen. Vrak som avses i fornminneslagen kan dock inte vara föremål för ockupation eftersom vraket enligt 1 § i fornminneslagen är fredat och därmed inte kan rubbas utan Museiverkets tillstånd. Hovrätten hittade inte heller bevis på att ett bärgningsavtal hade gällt mellan vrakfinnarna och Museiverket. Med stöd av fornminneslagen är det staten som äger vraket och dess last. Staten har rätt att förbjuda inledande av sådan bärgning av vraket och dess last som avses i sjölagen.

Dykarna som upptäckte Vrouw Maria framförde ett klagomål till Europeiska människorättsdomstolen år 2006. Dykarna ansåg att deras rätt till rättvis rättegång kränkts eftersom staten under ovannämnda rättsprocess preciserade fornminneslagen angående statens äganderätt till vrak som är över hundra år gamla. Europeiska människorättsdomstolen behandlade inte klagomålet.

Enligt utlåtanden som fåtts av juridiska experter i samband med beredningen av nämnda lagändring kränkte lagändringen inte egendomsskyddet eftersom det handlade om herrelösa övergivna föremål som ingen på grund av bestämmelserna i fornminneslagen legitimt har kunnat förvärva genom ockupering. Riksdagens grundlagsutskott instämde med detta synsätt (29/2002 ). Lagändringen ansågs motiverad även med hänvisning till den bestämmelse i grundlagen som nämns i inledningen till detta svar. Med stöd av 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses.

Undervisnings- och kulturministeriets synpunkt

Att skydda, värna om och forska det undervattniska kulturarvet förutsätter hög yrkeskompetens. På detta sätt strävar man efter att garantera att alla åtgärder och beslut bygger på vetenskapliga fakta och omsorgsfull planering. Att vraken bevaras orörda på den ursprungliga fyndplatsen är det främsta målet i enlighet med internationella avtal och rekommendationer. För allmänheten produceras information om det undervattniska kulturarvet genom utställningar och publikationer samt på webben.

De viktigaste skyddsmetoderna är att upplysa och samarbeta med rekreationsdykare. Målet är att de som sysslar med dykning i rekreationssyfte ska respektera fornlämningarna och den information de innehåller samt genom sin egen verksamhet sträva efter att främja bevarandet av fornlämningarna. För att vraken ska vara intressanta även för kommande generationer ska man vid dykningar till vraken undvika att ankra sig vid vraken, att vidröra vraket oförsiktigt och att ta souvenirer. Därtill bör man beakta att föremål som lyfts upp från havet inte håller länge utan konservering.

Enligt 20 § i fornminneslagen ska den som finner ett vrak omedelbart anmäla detta till Museiverket. Att underlåta att göra anmälan är enligt lagens 25 § straffbart. Museiverkets marinarkeologiska enhet samarbetar med ett flertal dykare för att kontrollera objektens position, för dokumentering och för informationsutbyte. Om kostnaderna som detta arbete eventuellt föranleder samt ersättandet av dessa förhandlar man separat i varje fall, men det handlar inte om att uppgöra bärgningsavtal eller erlägga bärgarlön.

Olaglig handel med och export av värdefulla kulturföremål och föremål som härstammar från arkeologiska objekt är ett omfattande, internationellt problem. Även skeppsvrak är föremål för verksamhet som syftar till kommersiell nytta. För att motarbeta dessa problem och trygga kulturarvet krävs effektivt internationellt samarbete. Därför vore det ytterst viktigt att alla dykare som intresserar sig för historiska vrak förbinder sig vid att iaktta internationellt godkända etiska regler. Dykarutbildningsorganisationen PADI, Finska dykarförbundet, Krigsmuseum, Finlands sjöhistoriska museum och Museiverkets marinarkeologiska enhet stödjer Project AWARE:s internationella kampanj "Respektera våra vrak" i Finland. Kampanjen har som mål att främja god vrakdykarpraxis.

Finlands regering har ratificerat flera internationella avtal som gäller skydd av kulturarvet. Unescos konvention om skydd för kulturarvet under vatten trädde i kraft 2.1.2009. I början av juni 2009 hade konventionen ratificerats eller godkänts av 25 länder. Finland har ännu inte ratificerat denna konvention, men möjligheterna att göra det utreds. I konventionen är definitionen av det undervattniska kulturarvet bredare än tidigare och skyddet gäller även internationella vattenområden. Den styrande principen är att undervattniska fornlämningar är allas gemensamma kulturarv och att de därför inte borde kunna utnyttjas ekonomiskt av privata parter. Konventionen strävar inte efter att begränsa dykningar till vrak i rekreationssyfte utan målet är att bevara det undervattniska kulturarvet för kommande generationer.

Undervisnings- och kulturministeriets synpunkt är att en satsning på skydd, information och samarbete är det bästa sättet att förbättra både vrakfinnarnas och alla andra medborgares rätt till vårt undervattniska kulturarv.

Helsingfors den 5 november 2010

Kultur- och idrottsminister Stefan Wallin