Rantalas främsta argument är att han anser att en fusion skulle stärka situationen för den svenska befolkningen. Orsaken till att de flesta av SFP:s förtroendevalda i huvudstadsregionen förespråkar ett frivilligt samarbete samt ett bevarande av självständiga kommuner i denna region är många. Vi tror inte att närdemokratin kunde bevaras i en jättekommun där 20% av landets befolkning skulle bo. Då det gäller den finlandssvenska befolkningen i denna region, så är det ingen självklarhet att servicen, för att inte tala om servicenätet skulle bli bättre i en jättestad. Vi skall inte glömma att Helsingfors och Esbo är Svenskfinlands största respektiva näststörsta städer redan nu, mätt i antalet svenskspråkiga. Procentuellt är vi dessvärre bara en liten minoritet i dessa städer, något större i Esbo än i Helsingfors. Om de fyra städerna i huvudstadsregionen skulle sammanslås, skulle den relativa andelen förbli på ungefär samma nivå för Helsingforssvenskarna medan den skulle sjunka i både Grankulla och Esbo. Vandasvenskarna skulle få en lite svenskare hemstad. Då SFP nu har representanter i alla fullmäktigen i huvudstadsregionen och många förtroendevalda i nämnder och förtroendeorgan, så skulle antalet svenskspråkiga påverkare automatiskt sjunka i en jättestad med färre politiska organ och sammanlagt färre politiska förtroendevalda från alla partier. Detta skulle i praktiken leda till att intressebevakningen i svenska frågor skulle försvagas.

Marcus Rantala säger att skolnätet skulle stärkas i en metropol. Jag har svårt att tänka mig att vi skulle kunna få ett tätare svenskt skolnät eller daghemsnät i en jättestad än det vi har idag. Risken finns att ratio-naliseringstrycket skulle leda till ett glesare skolnät, där framförallt eleverna i utkanten av metropolen skulle få längre skol- och daghemsväg. Det svenska bildningsväsendet i huvudstadsregionen samarbetar på många sätt redan nu. Det är möjligt för elever att gå i en skola i grannkommunen och avsikten är också att underlätta möjligheten att välja dagvårdsplats över kommungränsen. Specialsjukvården sköts redan nu av ett regionalt organ, HNS. Hälsovårdslagen, som riksdagen behandlar som bäst, ger kommuninvånarna rätt att fritt välja vilken hälsovårdscentral man anlitar. En Esbobo får använda servicen i Grankulla och vice versa. För laboratorietjänster är detta möjligt redan idag. Genom en bättre organiserad verksamhet inom städerna bör det vara möjligt att skapa fungerande svenskspråkiga vårdteam vid hälsocentralerna. Marcus Rantalas högt flygande tankar om egen budgetmakt och skild organisation för den svenska social- och hälsovården skulle i praktiken vara svårt att genomföra.

Marcus Rantala säger att metropolen kommer att gå samman och att detta sker oberoende av om man själv tycker att det är fiffigt eller inte. Jag tycker det är bra att framtiden för huvudstadsregionen och Helsingforsregionen diskuteras nu men vill samtidigt påminna om att beslut om hur metropolpolitiken skall utformas inte ännu fattats. Att saga nej till till en jättestad handlar för mig uttryckligen om omtanken om invånaren i metropolområdet. Sannolikt är att riktlinjerna för ett närmare samarbete eller rentav för en ny organisation för skötseln av markplaneringen, bostadspolitiken och trafikpolitiken inom Helsingfors-regionen, skrivs ner i nästa regeringsprogram. Vad regeringen egentligen avser med begreppet metropol klarnar senast då.

Insändare i HBL 17.11.2010