Ropande och hoande om alkohollag

Under den senaste veckan har det varit många kraftfulla uttalanden och fördömanden med anledning av ändringen av alkohollagen och det kan vara på sin plats med några klargöranden.

Den 22 oktober kom propositionen till riksdagen och min bedömning var direkt att det enligt lagen skulle få säljas alkohol på fartyg, såväl luft- som passagerarfartyg i utlandstrafik, och att en farkost som trafikerar regelbunden rutt kan färdas via landskapet Åland. Det överensstämmer också med vad som sägs i den lagstiftning från 1996 som innebär att Åland fått ett undantag från mervärdesskatte- och accislagstiftningen. Detta styrks vidare av vad som sägs i propositionen nämligen att lagförslaget motsvarar vad som idag ingår i förordningen om försäljning av alkoholdrycker och övervakning av försäljningen av på färdmedel som trafikerar mellan Finland och utlandet. Syftet med lagändringen var att i fortsättningen tillåta försäljning av alkohol på tågen till St Petersburg, alltså ingen förändring för Ålands del. Denna tolkning överensstämde med det ansvariga ministeriets intentioner, med den åsikt som fördes fram av arbetsgruppen som berett ärendet, med Finnairs och Finnavias yttranden och med justitieministeriets tjänstemäns uppfattning, och följaktligen hade inte landskapsregeringen hörts.

Frågan behandlades i social- och hälsovårdsutskottet (9 november) och där framkommer det att ett av bolagen börjat tveka på vilken grund försäljningen vid Mariehamns flygplats sker och hur den skall betraktas i förhållande till lagförslaget. Bestämmelsen som nu skall flyttas från förordning till lag är visserligen den samma som tidigare, men frågan var hur flygtrafiken till och från Åland skulle betraktas. Ingen kunde svara på vilken laglig grund försäljningen hittills tillåtits och saken behövde utredas.

Jag kontaktade omedelbart Sten Palmgren vid jusititieministeriet som gjorde samma bedömning att det gällde internationell trafik och dit räknades Åland, men nu handlade det inte om den fiskala sidan av saken utan om var man får sälja alkohol, och han som lovade se på saken. Jag informerade samtidigt landskapsregeringen genom finansminister Mats Perämaa om vad som pågick (10 november).

Justitieministeriet beslöt att för säkerhetsskull komma med ett förslag till förtydligande direkt i alkohollagen om att det också gällde försäljning på Åland (11 november). Justitieministeriet förde förslaget till social- och hälsovårdsministeriets tjänstemän och jag via svenska riksdagsgruppens representant i utskottet Håkan Nordman till utskottet (12 november). Vid månadsmötet med landskapsregeringen (15 november) informerade jag om det eventuella problemet och jag hade med en kopia av justitieministeriets förslag till ändring, med budskapet att allt tydde på att saken skulle kunna rättas till i utskottet. Vid behandlingen i utskottet (16 november) ansåg sig utskottet inte beredda att ändra texten eftersom avsikten aldrig varit att förändra rättsläget och det var bråttom med att få försäljningen på tåget i kraft. Istället skulle man i betänkandet uppmana ministeriet att skyndsamt återkomma med eventuella ändringar som behövs. Eftersom inte heller utskottet ändrade något, eller hade för avsikt att förändra rättsläget hördes inte landskapsregeringen.

För min del hade jag ingen anledning att betvivla att avsikterna var goda. Jag informerade både finansministern och lantrådet om resultatet av utskottsbehandlingen och min åsikt (18 november)

Nu reagerade dock övervakningsmyndigheterna och undrade vad som egentligen gäller och om de är eller blir skyldiga att ingripa. Helt naturligt kontaktades jag av landshövdingen (22 november) som ville ha information om hur man resonerat i riksdagen. För min del ansåg jag läget vara under kontroll och jag litade på att åtgärder skulle vidtas i brådskande ordning så som överenskommet. Ärendet godkändes därför i första behandling (22 november). Landskapsregeringen ansåg dock att de skulle ha blivit hörda eftersom de uppfattade att det företagits en ändring av lagen som berörde Åland och skrev därför (22 november) till riksdagens talman. Eftersom ingen ändring skett i utskottet hade de inte hörts och det var inte längre möjligt. Nu kopplades Ålandsministern Astrid Thors stab in och eftersom ministern var på utlandsresa ombads jag att bordlägga ärendet vid andra behandlingen så att hon skulle kunna komma hem och bilda sig en uppfattning om saken. Jag kom då överens med riksdagens kansli om att talmannen skulle dra bort ärendet från föredragningslistan (23 november) så att Thors skulle hinna hem till andra behandlingen (25 november). Resten har avhandlats i offentligheten. Lantrådet kom till riksdagen, talmannen beslöt att inte ta upp ärendet som planerat den 25 november och minister Risikko meddelade sedan att hon drar tillbaka lagförslaget, men fortfarande med intentionen att ordna försäljningen på tåget i brådskande ordning. När jag talade med ministern (25 november) sade hon att avsikten aldrig varit att ändra något för Ålands del. Fortsättning följer.

Det är helt klart att de lagförslag med olösta problem som jag hunnit uppleva som en lotterilag där det var tänkt att stoppa all PAF:s verksamhet i riket, en lag som inte skulle möjliggöra stöd för vindkraften till Åland eller denna oklara alkohollag aldrig skulle ha kommit till riksdagen, men när de väl kommer måste jag lösa problemen och jag anser att det skall ske i bästa samförstånd med regeringen. Jag försöker hålla dem informerade via möten, genom mail, textmedddelanden och telefonsamtal. Vilken metod som var den rätta i det här fallet råder det tydligen olika åsikter om. Det sätt jag hanterat frågan på är just det sätt jag arbetar på och kommer att fortsätta så länge jag har folkets förtroende.

Under de 15 år som nuvarande bestämmelser varit i kraft har inga övervakningsmyndigheter ingripit och ingen har uppmärksammat förhållandet, men nu stiger valfebern…

Elisabeth Nauclér