Gruppanförande 1.12.2010

08.12.2010 kl. 14:02
Gruppanförande i debatten om statsministerns meddelande om lånegarantier för Irland

"Härtill är jag nödd och tvungen." Det uttrycket tillskrivs den svenske biskopen i Linköping Hans Brask, som 1517 under sitt sigill under ett riksdagsbeslut gömde en liten lapp med denna text. Därmed myntades på svenska begreppet brasklapp.

Men medan en brasklapp avser att man inte vill ta fullt ansvar för det beslut som fattas, gäller detta inte Svenska riksdagsgruppen och beslutet om att även Finland rycker ut till Irlands hjälp och beviljar landet lånegarantier. Vi är visserligen härtill nödda och tvungna, men vi gör det med öppna ögon och i solidaritet med det irländska folket.

Att vi är nödda och tvungna beror på att vi sitter i samma eurobåt som Irland, och att irländska bankers kollaps skulle få förödande följder också för Finland. Det är bara alltför lätt att säga att finländska skattebetalare inte ska behöva bistå länder som likt Grekland har misshushållit med sina statsfinanser eller likt Irland tillåtit att bankerna har tagit för stora risker. Nu handlar det om att finländska skattebetalare måste rädda inte bara Irland, euron och det europeiska banksystemet utan också sig själva!

Det är naturligtvis vanskligt att bedöma de exakta följderna för oss av en irländsk kollaps, men så förödande kunde de vara att vi inte kan ta risken att konkret få känna av dem. Banksystemet är så internationellt, ja globalt, att konkurser i ett land omedelbart påverkar andra banker och andra länder. Finländska banker, försäkringsbolag och arbetspensionsanstalter har närmare tre miljarder euro placerade i Irland, och de får inte äventyras. Vidare kunde räntorna inte minst på bostadslån även hos oss skjuta i höjden. Nej, vi vill egentligen helst inte ens veta hur illa det i värsta fall kunde gå.

Stödpaketets belackare säger förstås "vad var det vi sa", att Grekland inte skulle bli det enda fallet. Nu spås det allmänt att Portugal kan bli nästa. Då glömmer kritikerna att det egentligen började med Island och Litauen, utanför Eu respektive euroområdet. Få ifrågasatte de nordiska ländernas solidaritetsaktion med Island, och det fallet liknar allra mest Irlands. I bägge fallen handlar det om överdimensionerade banksektorer som hamnat i gungning och sedan förorsakat en kris också i den offentliga ekonomin.

I alla dessa fall handlar det om relativt små länder, och redan nu står det klart att det europeiska stödsystemet inte skulle klara av att bistå stora länder som Spanien på samma sätt. Därför måste en kedjereaktion nu till varje pris hejdas i tid. Det gäller att skydda de svagaste länkarna, så att inte de starkare blir utsatta för påfrestningar.

I fallet Irland är inte bara Internationella valutafonden IMF, EU-kommissionen och euroländerna med om aktionen, utan också Storbritannien, Sverige och Danmark utanför eurosfären.

Britternas intresse för att det inte ska gå illa för grannlandet Irland är uppenbart, brittiska banker har 108 miljarder i tillgodohavanden i Irland. Men att också Sverige och Danmark bedömt det som angeläget, ja nödvändigt att bistå Irland borde stämma kritikerna till eftertanke. Sverige och Danmark har inte på långt när lika stora direkta ekonomiska intressen i Irland som britterna, och ändå bedömer svenskar och danskar över partigränserna att länderna bör vara med i räddningsoperationen.

Finlands andel av garantipaketet blev också mindre än befarat, vilket ytterligare borde övertyga de tveksamma om att aktionen är värd priset. Sveriges bidrag är något större än Finlands, Danmarks något mindre. Finlands andel är 1,88 procent av hela paketet. Det är vår andel av det gemensamma ansvaret.

Lika lite som islänningarna, litauerna eller grekerna kommer irländarna själva lätt undan. Det gäller också de irländska bankernas ägare, som förlorar stora delar. Det är straffet för en totalt överdimensionerad banksektor som i likhet med den isländska roffade åt sig marnadsandelar på stabilitetens bekostnad. De irländska bankerna sätts nu under vad man väl kunde kalla förmyndarskap, både nationellt och internationellt.

Som alltid får också de irländska skattebetalarna, alla vanliga medborgare, lida. Det blir drastiska nedskärningar i statsutgifterna, lönesänkningar, en höjd pensionsålder och en skärpt beskattning. Både inkomstskatt, energiskatter, kapitalbeskattning och moms kommer att höjas, enligt det stimulans- och anpassningspaket som är en förutsättning för det internationella lånepaketet.

Snart sagt den enda skatt Irland inte har lovat att höja är den låga företagsskatten. Detta grämer naturligtvis dem som med irländarna konkurrerar om utländska investeringar och företagsetableringar. Från Irlands synpunkt sett är vägran att höja företagsskatten däremot förståelig, om man vill ha tillväxt för att kunna betala tillbaka lånen. Precis samma medicin tillgrep Finland som känt under den svåra lågkonjunkturen i början av nittiotalet. Låt oss alltså se Irlands fortsatta konkurrensfördel med den låga företagsskatten som en del av det stödpaket som nu sys ihop!

Liksom i fallet Grekland är varje kvartalsrat av lånen beroende av att Irland strikt följer det program man gemensamt kommer överens om. Och villkoren är alltså hårda, ja så hårda att den irländska regeringen in i det sista ville undvika att sättas under sådant förmynderi.

De som betvivlar att Irland kommer att betala sina skulder och är rädda för att lånegarantierna utlöses kan påminnas om att alla länder allt sedan andra världskriget återbetalat sina IMF-lån. Av lån inom EU-ramen har vi naturligtvis ännu ingen erfarenhet, men varför skulle de vara annorlunda? EU:s övervakning av bank- och finanssektorn kommer och måste vara rigorös, då resurserna för ändamålet väl beviljats i nästa års EU-budget – som nu borde påskyndas.

Egentligen har riksdagen redan i somras godkänt lånegarantier till Irland, eftersom riksdagen godkände de europeiska mekanismer som nu tas i bruk. Men i vårt system kräver varje tillämpning av mekanismerna särskilda beslut av riksdagen. Det är demokrati, låt oss hoppas att demokratin fungerar under gemensamt ansvar.

Gruppanförandet hölls 1.12.2010 av gruppordförande Ulla-Maj Wideroos

Svenska riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37