Riksdagsarbetet har gått på högvarv under veckan som gått. Nästa vecka är i huvudsak reserverad för budgetdebatt och budgetomröstningar, vilket betyder att alla lagar som ska träda i kraft från och med årsskiftet bör ha behandlats klart i riksdagens utskott. En större principiell fråga som ändå diskuterats under veckan är regeringens redogörelse över Finlands naturresurser och hur de ska användas framöver.
Redogörelsen är i sig inte dramatisk. Den går område för område igenom Finlands naturresurser: Vatten, mineraler, torv och skogen med mera, samt andra naturprodukterna som hör ihop med skogen så som bär, svamp och vilt. Vi har i Finland viktiga naturresurser som för oss framstår närmast som självklara men som globalt sett är en bristvara, det vill säga rent vatten, odlingsbar mark och obebyggd mark.
Det viktigaste med redogörelsen är att den förutsätter en bättre koordinering av ministeriernas och myndigheternas samarbete. Politiska beslut och förvaltning påverkar i allra högsta grad vårt välstånd också när det gäller naturresurserna. Den för närvarande ekonomiskt allra viktigaste resursen, skogen, växer årligen över 100 miljoner kubikmeter. För hundra år sen var den årliga tillväxten endast ca 30 miljoner kubikmeter. Tillväxtökningen är ett resultat av förutseende politiskt beslutsfattande, god förvaltning, information till skogsägare och en industri som kunnat använda den förnyelsebara resursen, förädla den och få ut den på världsmarknaden.
Det finns tyvärr också dåliga exempel. I samband med att en ny gödsellag behandlades i riksdagen våren 2006 kunde man konstatera att det varje år uppstår hundratusentals ton trä- och torvaska i våra energianläggningar samtidigt som gödslingsförsök med denna aska har visat att en engångsgödsling av skog ökar trädtillväxten i årtionden framöver, ett utmärkt exempel på kretsloppstänkande. Men fortfarande fem år senare deponeras så gott som all aska på avstjälpningsplatser och skogen gödslas med handelsgödsel framställt av fossila bränslen. Orsaken är bristfällig lagstiftning som inte beaktar att gränsvärden för exempelvis tungmetallinnehåll inte behöver vara densamma för gödsel som används vart 40:e eller vart 80:e år som för de som används årligen vid till exempel åkerodling.
Ser vi till förvaltningspraxis hittar vi också exempel där det finns mycket att förbättra. Det är välbekant att till exempel miljöförvaltningens i sig viktiga arbete för en hållbar utveckling, mycket ofta uppfattas som stelbent eller bakåtsträvande för samhällsutvecklingen. Att landsbygds- och skärgårdsbefolkningen som i decennier och sekler levt i samklang med sin omgivning får kraftiga begränsningar i sin yrkesutövning och i värsta fall i sin rörelsefrihet på grund av olika skyddsprogram och fredningar är exempel på detta. Jag har den bestämda uppfattningen att motsättningarna mellan miljöförvaltning och befolkning, också näringslivet, så gott som alltid är konstruerade. Orsaken är dålig kommunikation och i många fall en direkt dålig förvaltningskultur.
Min förhoppning är att en del av de ovannämnda bekymren kommer närmare en lösning med hjälp av det ökade myndighetssamarbete som efterlyses i redogörelsen. För mig framstår det som alldeles självklart att den industrigren som fortfarande har en oerhört stor betydelse för Finlands ekonomi, skogsindustrin, inte hade haft en chans i världen att utvecklas med den miljöförvaltning som vi har idag. Att tillväxten i våra skogar mer än tredubblats på hundra år är inte ett resultat av naturen satts i malpåse eller skyddats, det är ett resultat av framsynt resurs- och miljöpolitik. Det ska vi bli bättre på.
Mats Nylund, riksdagsledamot, SFP
