Pressmeddelande: Aktiv debattkväll i riksdagen

På torsdag 9 december debatterades det två intressanta teman i riksdagens plenum. Först behandlades framtidsutkottets utredning "Ryssland 2030", och ett tag senare på kvällen diskuterades utrikesutskottets betänkande om EU:s stridstrupper (UtUB 8/2010rd).

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér höll ett anförande i den s.k. rysslandsdebatten i vilket hon lyfte upp problematiken med att Ryssland inte är bundet av IMO:s regleringar för att minska svavelhalten som används i bränslet i Östersjön till 0.1 procent (från 2015 framåt). Nauclér framhöll att regeringen borde med alla medel både i bilaterala kontakter och internationella sammanhang försöka få Ryssland att ratificera ifrågavarande IMO avtalet och slå in på en miljövänligare väg när det gäller vårt gemensamma hav.

I debatten om EU:s stridtrupper diskuterade Nauclér kring frågorna varför EU inte har använt stridstrupperna som vi för dyra pengar utbildat och hela tiden håller i beredskap, och vad ska vi göra åt det? Nauclér konstaterade i enlighet med utrikesutskottets betänkande, att riksdagen måste i början av nästa regeringsperiod föreläggas heltäckande linjer för krishanteringsmålen. Nauclér påpekade också att de åtgärder regeringen redan vidtagit är bra, men mer arbete behövs. Den militära delen anses viktig ur säkerhetspolitisk synpunkt men den civila krishanteringen är minst lika viktig.

Nedan återges anföranden i sin helhet:

Aktualitetsdebatt om ryssland DI 5/2010

Elisabeth Nauclér /r: Värderade talman! För det första vill jag gratulera framtidsutskottet till att ha tagit ett så stort ansvar för våra relationer till Ryssland. Finland har sedan första ordförandeskapet i EU, då uttrycket den nordliga dimensionen myntades, velat fungera som brobyggare mellan EU och Ryssland. Inte minst viktigt är det när det gäller den säkerhetspolitiska dimensionen, den handelspolitiska, det arktiska området men också miljösamarbetet. Vi ligger alla vid Östersjön och utan detta innanhav klarar vi oss inte. Ryssland har många stora grannar och många olika relationer, men EU är ur många synpunkter inte minst kulturellt och språkligt den viktigaste samarbetsparten.

Finland har förbundit sig att tillsammans med de länder som binds av Imo medverka till att svavelhalten i bränslet som används inom sjöfarten i Östersjön ska sänkas till 0,1 procent från 2015. Ryssland är inte bundet av överenskommelsen och kan fortsätta transportera gods i Östersjön betydligt billigare genom att inte uppfylla de kraven. Detta är naturligtvis mycket betungande för den finska industrin med de höga kostnaderna, och det är lätt att frestas använda sig av billigare ryska transporter i stället.

Herr talman! Jag vill därför framhålla vikten av att regeringen med alla medel både i bilaterala kontakter och internationella sammanhang försöker få Ryssland av ratificera det här avtalet och slå in på en miljövänligare väg när det gäller vårt gemensamma hav.

http://fakta.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/puh_128_2010_vp_2_35_95_p.shtml

Utrikesutskottets betänkande 8/2010 om EU:s stridsgrupper

Elisabeth Nauclér /r: Ärade herr talman! Utrikesutskottet säger i sitt betänkande att genom att delta i EU:s stridsgrupper får de medverkande länderna möjlighet att höja sin kapacitet för nationellt försvar och att Finland också i större utsträckning kunnat göra nytta av sina erfarenheter av samarbetet för utvecklingen av armén.

Utskottet konstaterar att EU:s stridsgrupper följer Natos standarder och metoder, eller som vi brukar säga vi behöver vara kompatibla. Självfallet är det den delen man i första hand tänker på när det handlar om försättandet av en militär avdelning i hög beredskap. Men det går inte att komma förbi det faktum att EU hittills inte har använt sin snabbinsatsstyrka varken stridsgrupperna eller den civila snabbinsatsstyrkan Crt. Och då måste vi ställa oss två frågor: Varför har vi inte använt oss av de resurser vi för dyra pengar utbildat och hela tiden håller i beredskap, och vad ska vi göra åt det?

På den första frågan anser jag mig nog ha ett svar men jag ska inte gå in på några längre historiska essäer utan bara konstaterar att vi är i en övergångsprocess från något som vi vet vad är till något som vi inte vet vad är. Det vi har bakom oss är Förenta nationerna, vi har under åratal med stolthet ställt våra fredsbevarare till FN:s förfogande, både militära styrkor och civil personal, men plötsligt fick vi ett krig mitt i Europa som vi européer inte klarade av att lösa inom FN, under FN-kommando. Vi fick se oss förbisprungna av USA. Jag vill påstå att det här var startskottet till att vi började bygga upp vår militära kapacitet på europeisk plan och vi hade ju den personella kapaciteten. Och kriser eller naturkatastrofer har det inte varit brist på, men vi politiker har inte lyckats fatta några beslut och då måste man verkligen se sig om i spegeln.

Vi säger att principen är att insatsen ska ha ett FN-mandat men vi vill ändå inte att det ska vara militära fredsbevarande styrkor eller civila fredsbevarare utan vi talar om något europeiskt, nämligen om civil och militär krishantering utan att egentligen klargöra vad som är skillnaden. Jag tror att vi söker nya vägar utan att egentligen veta vad vi söker, utom möjligen att vi söker förändring. Denna process kommer troligen att fortsätta ett bra tag till, men inte alltför länge hoppas jag. Det har vi helt enkelt inte råd med. Det är för dyrbara resurser att handskas vårdslöst med.

Herr talman! Svaret på den andra frågan, vad vi ska göra nu, har utskottet besvarat helt i enlighet med min åsikt. Vi måste ta ett samlat grepp och riksdagen måste i början av nästa regeringsperiod föreläggas heltäckande linjer för krishanteringsmålen. De åtgärder regeringen redan vidtagit är bra, men mer behövs. Den militära delen anses viktig ur säkerhetspolitisk synpunkt men den civila krishanteringen är minst lika viktig.

Det är på den civila sidan Finland har ett särskilt ansvar. Vi har ett rykte att leva upp till, inte bara som fredsmäklare på hög nivå utan också som valövervakare, främjare av god förvaltning och återuppbyggare av krisdrabbade samhällen. Inte minst våra egna erfarenheter som ett land med två språk och dessutom olika minoritetslösningar ger goda förutsättningar om vi bara förstår att ta till vara möjligheten.

Vi måste medverka till att skilja mellan den militära och den civila krishanteringen. Den militära delen behövs ibland för att de civila uppdragen ska kunna genomföras men vi vet samtidigt att militära krishanterare i brist på militära uppdrag gärna tar över civila uppdrag utan att det till någon del går i den motsatta riktningen att civil personal tar över militära uppgifter. Det här skapar en oriktig bild av vad det civila samhället står för och en sådan förändring ska vi ställa oss ytterst kritiska till.

Vi har ett konflikthanteringscentrum i Kuopio som inte funnits särskilt länge men som gjort ett gott arbete inom det här området, och här kan nämnas deras insatser för att se till att FN:s resolution 1325 så långt som möjligt tillämpas och genomförs. Att institutet under uppbyggnaden funnits under inrikesministeriet har kanske varit det bästa, men jag är övertygad om att institutet i framtiden bör finnas under utrikesministeriet som i så många andra länder om verksamheten ska kunna gå hand i hand med den utrikespolitik Finland bedriver.

Det stärks av det initiativ som Finland nu tillsammans med Turkiet tagit vid FN, innebärande att en särskild FN-resolution om fredsmäkling ska beredas. Resolutionen syftar till att stärka mandatet för fredsmäkling inom FN och ge fredsmäklingen både politiskt och ekonomiskt stöd.

http://fakta.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/puh_128_2010_vp_3_3_109_p.shtml