Dessutom skulle språkundervisningen tidigareläggas så att man skulle läsa ett första språk redan från och med andra årskursen och ett andra från och med sjätte klassen. Det skulle i praktiken ha inneburit att svenskaundervisningen i de flesta finska skolor skulle ha tidigarelagts med ett år. Enligt detta förslag skulle också antalet årsveckotimmar ha utökats något – vi ligger trots allt en bra bit under det europeiska snittet.

Alla dessa förslag hade stötts och blötts under en lång tid och det fanns ett rätt stort samförstånd kring dem. Förslagen backades också starkt upp av undervisningsminister Henna Virkkunen. Under hösten har reformen urvattnats mer och mer. Detta till följd av missnöje från vårt största parti, Centern. Denna vecka visar det sig att reformen helt förfaller och att det blir en fråga för den nya regeringen. Oansvarigt kan man tycka – och onödigt att låta en så länge beredd reform falla i valpopulistiska utspel. Man kan endast spekulera i orsakerna.

Att en skolreform som ger svenskan ett visst flankstöd förfaller får en att undra. Resultatet av reformen skulle ha varit en bibehållen obligatorisk svenska för alla och dessutom en tidigareläggning av starten även om antalet timmar totalt inte skulle ha ökat. Är motståndet mot denna reform ett uttryck för det allt hårdare språkklimat som börjat råda? Eller är det ett resultat av statsministerns besvikelse över att Karleby och Mellersta Österbotten i regionförvaltningsreformen fördes söderut mot Vasa och Seinäjoki istället för norrut mot Uleåborg? Är det faktum att hon söker stöd hos den ryska premiärministern Putin för att ryskan skall ersätta svenskan vid östgränsen ett uttryck för ett motstånd mot svenskan eller är det bara en tillfällighet?

Språkklimatet har hårdnat. Det är helt klart. Samtidigt hoppas jag att detta är ett billigt steg i partiernas profilering inför nästa val snarare än en genomgående trend. Vi varken behöver eller vill ha en uppblossande språkstrid. Istället borde vi inse att vi alla är finländare – finländare som vill detta lands bästa – tillsammans. Vi är ett för litet land för att ha råd att splittras av inre problem. Istället vinner vi alla i längden på att vara språkkunniga, välutbildade och konkurrenskraftiga. Och det klarar vi av att vara på två språk, svenska och finska. Det har nämligen detta land varit från allra första början och det är en stor del av vår nationella identitet och kultur. Jag hoppas vi alla kan vara överens om att jobba för att fortsätta vara just detta.

Och till sist, God Jul och Gott Nytt År till alla läsare!