Vecka 3/2011
Det var svårt att låta bli att i detalj följa allt som hände i Tunisien och det gör man med fördel via franska nyhetssändningar, men jag kunde till slut inte låta bli att ringa till Tunis för att få en ögonvittnesbild av vad som hände. Talmannen beslöt helt följdriktigt att inställa sin officiella resa dit.
Annars var det skolbesök som gällde först möte med elevråd från Övernäs och Ytternäs skolor och därefter lektion om riksdagsarbetet för en stor samling elever. Flera bra frågor ställdes och eleverna var intresserade av hur jag ser på en sänkning av rösträttsåldern till 16 år. Jag är själv en stor anhängare av det som kallas fullständiga politiska rättigheter, nämligen att man både får välja och ställa upp i val. Finland var det första landet i världen där kvinnor fick fullständiga politiska rättigheter och jag tycker att det finns anledning att valbarhet och rösträtt följs åt. En sänkning skulle följaktligen innebära att också myndighetsåldern måste sänkas. Kyrkans tankesätt har varit att när man är konfirmerad, och det är man när man är 16 år, ja då är man vuxen och kan följaktligen också få rösträtt. Om fulla politiska rättigheter skulle inträda vid 16 år då krävs också att 16 åringarna vill och orkar engagera sig i politiska frågor så att de själva kan ta ställning till sakfrågorna, men det är nog det minsta problemet i sammanhanget. Det finns redan nu möjligheter för 16 åringar att påverka och de möjligheterna hoppas jag att de skall ta och utveckla. Ett sätt att bättre förstå vad vi politiker sysslar med är att göra ett besök i riksdagen och det uppmanade jag elevrådet att ta initiativ till.
Fallet Vanhanen anlände till grundlagsutskottet
Tisdagen var den, med blandade känslor, länge inväntade dagen då grundlagsutskottet skulle ha sitt första möte om eventuella rättsliga följder för förre statsministern Vanhanen. Cirka 1000 sidor hade plöjts igenom och riksåklagaren Nissinen hördes. Självfallet skulle alla handlingar fortsätta att vara hemliga och inget fick komma ut från mötet. Det är så självklart att det kräver inga kommentarer. En presskonferens hölls med ordföranden och viceordföranden som skulle berätta om tidtabellen för det fortsatta arbetet, men innan dagen var slut visste hela Finland vad som sagts på mötet. I det här fallet handlar det inte om något vanligt politiskt ärende utan grundlagsutskottet skall fungera som en domstol. Vår roll ifrågasattes när vi hade ärendet till första behandling och det här gjorde knappast saken bättre. Det finns allt skäl att tro att diskussionen om grundlagsutskott kan ha den här rollen eller om det borde inrättas en författningsdomstol kommer att fortsätta efter det här.
Till dagens glädjeämnen hörde att den lag som säger vem som skall ansvara för översättningen av kollektivavtalen kom. Mindre glädjande var att man sade att översättningen inte måste komma samtidigt som avtalet är klart utan det blir gällande ändå och den kommer inte heller att kunna användas i en domstolsbehandling. Skall verkligen en del av befolkningen behandlas sämre än den andra och överensstämmer det med självstyrelselagen? Men man får väl ändå vara nöjd. I budgetförslaget fanns inga pengar för översättning, men tack vare våra motioner i riksdagen finns nu både pengar och ett lagförslag. Nu fortsätter för min del arbetet med att försöka få det material som används av arbetsgivare och arbetstagare inom företagshälsovården översatt till svenska. Vi talar om att människor måste stanna längre i arbetslivet och då är det viktigt att parterna diskuterar de här frågorna för att få en förändring som är acceptabel för alla, men idag finns de handböcker och annat material som behövs inte på svenska. Arbetet fortsätter alltså.
Stor energi har gått åt för att försöka göra något åt det lagförslag som aldrig borde kommit till riksdagen nämligen ändringen av mervärdesskattelagen så att det minsta belopp som uppbärs vid import sänks från 10 till 5 euro. I landskapet har det tillåtits byggas upp en verksamhet med många arbetsplatser för människor som inte har så många andra möjligheter att hitta jobb. Jag talar om olika funktionsnedsättningar och personer utan utbildning som annars skulle bli arbetslösa. Åland har funnit en nisch och tillåtits att bygga upp verksamheten med Finlands goda minne. Det har skett med ansvar och utan överdrifter, men plötsligt utan förvarning går finansministeriet in för att utan förhandlingar stoppa verksamheten. Att det finns företag som sysslar med s.k. studsning och bara skickar varor via Åland för att komma undan skatt det ger inte landskapet någonting och borde ha stoppats för länge sedan, men varför inte diskutera med landskapsregeringen först och komma fram till gemensamma lösningar, för det finns. Frågan har varit till behandling för cirka tio år sedan och den gången kom vi till en lösning som var acceptabel för alla parter. Låt oss nu på nytt göra allt vi kan för att skjuta det här eländet i sank. Finansminister Mats Perämaa drog några strån till stacken när han hördes i finansutskottets skattedelegation, men än är vi inte i hamn.
Björn Wahlroos talar om biståndspolitiken
Ett av alla seminarier som hålls i riksdagen ägnades åt bistånd och förste talare var Björn Wahlroos, och vem är han kanske någon undrar, jo han är opinionsbildare och det betyder att folk bryr si om vad han säger. Han anser att vi borde sluta med bistånd eftersom det har bara negativa effekter, som exempel tar han Afrika och jämför det med Kina och Indien som inför demokrati och avskaffar fattigdomen utan något bistånd. Den enda form för bistånd han försvarar är Marshallhjälpen i Europa efter andra världskriget och hjälp vid naturkatastrofer. Om jag vore opinionsbildare skulle jag inte kritisera företeelsen bistånd utan ifrågasätta vår inkompetens på området. Korruption, ineffektivitet, etc. borde inte få förekomma där vi ger bistånd och det är vi skyldiga att tillse. Nicaragua är ett exempel på hur vi verkligen misslyckats. Vi har pumpat in pengar i form av budgetstöd utan att få kontroll och slutligen ger vi upp och lämnar allt.
Att låta de fria marknadskrafterna få köpa stora landområden i Afrika för att bedriva odlingar är naturligtvis försvarbart eftersom så mycket mark som möjligt bör odlas om världens befolkning skall få mat. Men är det bra att i globaliseringens tecken som en hyllning till de fria marknadskrafterna sedan skicka maten till andra sidan av jordklotet? Det skulle jag diskutera om jag vore finsk opinionsbildare.
Den politiska överenskommelsen om presidentens ställning i ändringen av grundlagen gicks igenom i utskottet och det fanns inga överraskningar, allt var känt från pressen och kan inte sägas beröra Åland samtidigt som jag är av den åsikten att varje minskning av presidentens makt är illa för självstyrelsen. Presidenten gavs en mycket stark ställning i den självstyrelseordning som tillskapades av Nationernas förbund i Genève 1921 just därför att Finlands president hade en stark ställning i det statsrättsliga systemet. När presidenten inte längre har den makt som erfordras för uppgiften vad skall man då göra, det kan man filosofera kring, men vi har i alla fall inte nått dit ännu. På den här veckas frågestund blev det jag som skulle ställa gruppens fråga och det blev, som vanligt skulle jag nästan säga, till utrikesminister Stubb. Finland har nu tagit sitt internationella ansvar och satsat stora summor på att skicka fartyget Pohjanmaa till Adenbukten för att eskortera WFP:s mattransporter, men vem satsar på att säkerställa handelsflottans transporter. För närvarande sitter 500 sjömän som gisslan på kapade fartyg vid Somalias kust. En del länder tillåter privata bevakningsföretag med rätt att döda, andra länder som t.ex. Norge tillåter ingenting. Ännu har inga finska fartyg kapats, men väl norska och danska. Allt det här kunde man läsa om i en insändare av verkställande direktör för Rederierna i Finland rf Olof Widén i Hbl nyligen och det var anledningen till att jag frågade Stubb om Finland hade tagit något initiativ på det internationella planet för att lösa denna fråga. De svar jag fick var inte alltid särskilt klara, men förhoppningsvis uppmärksammas regeringen på att detta är en fråga de borde ta på högsta allvar.
Frukost med Kemijoki Oy som satsar på vattenkraft och vill bygga ut i Lappland, en fråga som kan antas bli klar om man utgår ifrån att alla besvärar sig mot allt de kan till alla institutioner som finns om så där sju år. Ur min horisont alltså något som ligger ganska långt borta både geografiskt och tidsmässigt. Och vem vill förresten förstöra Natura områden med vad vattenkraften för med sig. Nej, så lätt kan man inte slå ifrån sig frågorna. Har man som jag röstat mot en utbyggnad av kärnkraften måste man vara beredd att lyssna till alla förslag om alternativ, även om jag tycker att en del av lösningen på problemet är att dra ner på konsumtionen på energi.
Nytt samtal med Curre på Fixartjänst, det här är en fråga som jag känner att vi borde ha löst under den här perioden. Det handlar om hur mycket en person som får stöd av samhället får arbeta utan att förlora sysselsättningsstödet från FPA. Det har just kommit en lagändring som innebär att beloppsgränsen höjs och det är bra, men varför kunde man inte ha en modell där man förlorar lite om man arbetar mer, men inte allt på en gång. Det skulle stimulera dessa personer att arbeta mer och samtidigt inte kosta samhället något mer, men det har vi inte lyckats åstadkomma.
Besök från Bryssel
Vår MEP kommer med jämna mellanrum för att träffa oss med ett EU ansvar, och för en gångs skull var både vi där alla fyra Calle Haglund, EU-ministern Astrid Thors och vi två ledamöter som sitter i stora utskottet Håkan Nordman och jag, mycket ovanligt. Vi diskuterade vad som skall stå i det kommande regeringsprogrammet om EU. Finland vill som Calle sagt i sin krönika i de åländska tidningarna både öka samarbetet inom EU och vissa ministrar har gått in för att vi skall satsa medel för gemensam forskning mm. medan andra anser att vi inte skall öka vår andel i den gemensamma budgeten. Inte helt koordinerat med andra ord. Det finns alltså anledning att fundera över en bättre strategi i nästa regeringsprogram, och kommer det att stå något om en plats för Åland i EU parlamentet där det återstår att se. Naturligtvis diskuterade vi också krispaketen, hur de olika länderna uppför sig, vad vi skall kräva och inte kräva, liksom vi in i detalj gjorde under det följande mötet då stora utskottet hörde finansminister Katainen i över en timme.
Mötet inleddes med en diskussion kring vad som sägs i detta runda rum med den stora ljuskronan och vad som sägs utanför. Här är både regeringen och oppositionen eniga om att vi har ett mycket värdefullt organ - stora utskottet - som knappast finns i något annat europeiskt parlament i den formen. Där regeringen fritt kan diskutera svåra frågor de står inför på EU nivå med riksdagen. Allt sker under ordförandeskap av det största oppositionspartiet och hur kan detta fungera. Det bygger på att det som diskuteras här inte ventileras i offentligheten och används som slagträ i den politiska debatten. Veckans artikel i Helsingin Sanomat där finansminister Katainen och utskottsordföranden Tuomioja båda ansåg att kommunikationen mellan regeringen och riksdagen var tillfredsställande måste ses som ännu ett arv från det finska sättet att bedriva utrikespolitik även om EU frågor kanske inte skall ses som utrikesärenden längre. Traditionen bjuder att utrikesfrågor diskuteras öppet och leder till debatt på hemmaplan, men utåt är man enig, något för Åland att lära av och ta efter som jag så många gånger understrukit.
Till veckans möten hörde också en hastig träff med utrikesminister Girts Valdis Kristovskis på Lettlands ambassad. Han var väl medveten om hur stor del Lettlands diaspora i Finland som faktiskt bor på Åland och han hade hört talas om alla som åker till Åland på grund av det förnämliga fritidsfisket. Han skulle avsluta kvällen med middag med sin gamle MEP kollega Henrik Lax så förhoppningsvis fick han sig lite mer till livs om Åland innan han for hem.
Nationaloperan fyller 100 år
Ingen vecka utom en dos opera, men den här veckan inte skönsång eller dans utan ett jubileumsseminarium på operan. Operan fyller 100 år och bjuder på ett rikt program. Som medlem i förvaltningsrådet ansåg jag det vara min skyldighet att vara där, det ansåg inga andra riksdagsledamöter, men väl både styrelseordföranden Sirkka Hämäläinen-Lindfors och förvaltningsutskottets ordförande Martti Ahtisaari. Det handlade om musikutbildningen i Finland med inlägg av Gustav Djupsjöbacka från Sibelius akademien, Ralf Gothóni, Ilari Laakso från Tammerfors yrkeshögskola och operans musikaliska ledare Mikko Franck. De åsikter som framfördes var värdefulla för mig som inte dagligen sysslar med kulturfrågor. Sibeliusakademin utsätts för stark kritik från många håll, och inte alltid särskilt saklig fick man känslan av. Akademins sångchef Annika Ollinkari med anknytning till Saltvik fanns också på plats. Det finns bara en musikalisk högskola i Finland skulle det behövas fler som i Sverige eller skulle det bara innebära att samma resurser splittrades? Hur skall resurserna användas? Dagens musikstuderande hinner inte gå på konserter (vad gör de, facebookar kanske) borde konsertbesök göras obligatoriska? Tar vi hand om de särskilt begåvade förmågorna i Finland eller har vi en för jämlik utbildning som resulterar i att många är bra på mycket, men de stora stjärnorna uteblir? Skall vi ha en massa utländska dansare, sångare och musiker när det är just det finska vi är kända för och skall finska förmågor söka sig utomlands. Ja, svarade Mikko Franck så länge de kommer hem. Det gör de bara om finskt musikliv är lockande kan tilläggas. Alltså precis samma diskussion som kring åländska nyutbildade, är det bra att de söker sig bort för att arbeta? Ja, om de kommer hem med sina erfarenheter, men då krävs lite satsningar.
I finlandssvensk morgon TV kunde man dessutom bekanta sig med operans initiativ att ute i skolar försöka få pojkar intresserade av balett. Ingen är väl bättre på att föra ut det budskapet än operans balettchef Kenneth Grewe. Han är född i Danmark och har arbetat i många länder. Han jämförde särskilt med Danmark, Frankrike och Sverige och ansåg att fördomarna mot balett för pojkar var större i Finland än vad han tidigare träffat på. Varför är det så, få män har så imponerande benmuskler som balettdansare och i de länder som vi förr i tiden kallade öststaterna och som genomsyrades av machoideal stod balettdansen högt i kurs hos pojkar.
För den som haft möjlighet att stanna hela kvällen i Helsingfors hade det varit möjligt att lyssna till operans sångsolister uppföra Carmen med ungdomar från De utvecklingsstördas väl. Det räckte med att se bilderna av ungdomarna i foajén för att förstå att det var en för båda parter alldeles särskild upplevelse och helt säkert också för publiken.
Veckan avslutades som den började - insnöad i Mariehamn, men förhoppningsvis bara i konkret mening.
