Nu med dryga två månader till nästa riksdagsval håller alla intresseorganisationer på och ger sina förslag till nästa regeringsprogram. De allra största frågorna handlar om på vilket sätt man bäst bryter statens ökande skuldsättning och följaktligen hur beskattningssystemet ska utvecklas. En annan riktigt stor fråga handlar om hälso- och sjukvården och hur vi ska hantera det faktum att vi kommer att ha ett ökat vårdbehov, som kräver en nettoökning på 100 000 kommunalanställda fram till 2030. Samtidigt vet vi att befolkningen i arbetsför ålder minskar med 150 000 fram till år 2020.
Dessutom finns det många mindre detaljfrågor som är oerhört viktiga inte bara för enskilda personer utan för hela samhället. Grunden för hela välfärdsbygget är ju arbete och företagande. I synnerhet antalet ensamföretagare har ökat markant de senaste åren och är idag över 160 000 även om man tar bort jord- och skogsbrukssektorn. Fortfarande finns klara skattemässiga orättvisor och framför allt orättvisor i socialskyddet som gör att många tvekar att starta företag – det innehåller alltid en företagarrisk.
Några exempel: en privatföretagare/frilansare kan inte få skattefri km-ersättning eftersom skattefriheten är kopplad till arbetsavtalsförhållande. Det betyder att exempelvis en journalist som frilansar eller en timmerman som har firma behandlas olika skattemässigt. En annan detalj som borde utvecklas är reserveringssystemet. I synnerhet ensamföretagare i så kallade kreativa branscher, konstnärer, musiker och it-systemplanerare kan arbeta mycket länge med stora projekt och får en ytterst ojämn inkomstbild mellan olika år. Det är skäligt att vår skattelagstiftning skulle vara flexiblare på denna punkt.
När det gäller den sociala tryggheten finns mycket att utveckla. Personer som har korta arbetsförhållanden och kombinerar det med en liten firma faller snabbt igenom skyddsnätet när det gäller arbetslöshetsskydd. Har någon företagsverksamhet vid sidan om sitt ordinarie arbete så räknas hans/hennes inkomster från företagsverksamheten inte med som grund för dagpenning. I de här fallen hjälper oftast inte företagarnas arbetslöshetskassa heller, därför att man blir under minimi-inkomstgränserna.
Att förbättra situationen för det som ännu idag kallas för otypiska arbetsförhållanden handlar betydligt mera om att förändra lagstiftningen, förordningar och att göra tolkningarna flexiblare än vad det handlar om stora budgetanslag. Kort och gott handlar det om att anpassa regelverket enligt en förändrad arbetsmarknad. Flera arbetsgrupper arbetar med de här frågorna nu, men det krävs politiska linjedragningar för att det ska bli mer än förslag. Med andra ord, nästa regeringsprogram är rätta platsen att få ärendena framåt.
Jag är övertygad om att små reformer för företagare och näringsidkare i såväl beskattning som socialskydd är åtgärder som ger betydligt mera än de kostar. Så var det också med hushållsavdraget när det infördes. Fast det som avdrag naturligtvis minskade skatteintäkterna under ett visst moment i statsbudgeten så blev ökning på annat håll så mycket större på grund av att det uppstod helt nya arbetsplatser, och en del av den svarta ekonomin blev vit. Många gånger kan små reformer ha stor betydelse.
Mats Nylund, riksdagsledamot, SFP
ÖT Riksdagskrönika MN/4.2.2011
