Vecka 5

Antalet polisanmälningar bekymrar

Veckan inleddes med Ålands ömsesidiga försäkringsbolag (www.omsen.ax) styrelsemöte som avslutades med en avskedsmiddag för Klas Mörn från Långbergsöda som suttit ett kvarts sekel i bolagets styrelse och förvaltningsråd. Det var oundvikligt att inte diskutera alla de polisanmälningar som blivit mer eller mindre vardagsmat under de senaste tre-fyra åren. Vad beror det på? Varför var det inte så tidigare? Varför kunde man diskutera och komma överens? Ja, jag kan bara gissa mig till svaret, men det är i alla fall inget fenomen att vara stolt över. Bättre kunskap och engagemang skapar förutsättningar för att komma överens. Synd i alla fall att så värdefulla människorelationer som byggts upp under decennier på det här sättet far dit pepparn växer.

Väl i Helsingfors var det åter igen möte i grundlagsutskottet om fallet med förre statsministerns eventuella jäv. Inte många journalister utanför dörren, men desto fler på fredagen när Vanhanen själv hördes. Det är journalisternas plikt och skyldighet att gräva i allt som inte tål dagsljus, allt som någon försöker dölja därför att man inte har rent mjöl i påsen. Mutor, korruption, svågerskap m.m., m.m. är det journalisternas uppgift att avslöja. Det är en sak, men varför försöker de med alla medel avslöja sådant som skall vara hemligt, sådant som är hemligstämplat, eller som grundlagsutskottet beslutat inte skall offentliggöras innan ärendet är färdigbehandlat. Saker och ting som enligt helt demokratiska beslut inte ännu är offentliga, det förstår jag inte. De försöker med alla medel locka ur oss saker som vi absolut är förbjudna att avslöja, de berättar hur andra ledamöter motsagt varandra och uttryckt sig oklart varför de nu vill ha ett klarläggande uttalande av just mig. Det har jag ingen förståelse för. Det finns tillräckligt mycket skumt som inte ännu är avslöjat att ägna sig åt. I det här fallet kommer nog alla detaljer fram i sinom tid.

Sociala mediernas betydelse för finsk politik

Jag fick reaktioner från Stockholm av någon som lyssnat på ett uttalande jag gjort i Sveriges radio om de sociala mediernas betydelse inom finsk politik och jag hade då som vanligt uttryckt min frustration med dagens ytlighet och snuttifiering. Några få av oss som ägnar oss att medverka i sociala media har förmågan och kunskap nog att på ett analytiskt sätt kunna förmedla något av vårt engagemang för våra läsare på ett sådant sätt att det ger ett mervärde, att det ger en upplevelse och att läsaren upplever sig ha fått något med sig på vägen. De flesta av oss hinner inte på den korta tid som står oss till buds dels sätta oss in i problemen, inhämta den information som finns att tillgå i ämnet och sedan förmedla det till någon hugad läsare så att man verkligen själv tillfört något. Det känns inte som att man utnyttjat sin tid på bästa sätt och gjort ett läsvärt inlägg på två veckor istället för som nu ytligheternas ytlighet. Ja, nu fick jag chansen att släppa ut lite av min frustration över ämnet sociala media. Helt i linje med det deltog jag i Suomi Areenas (http://www.mtv3.fi/suomiareena/) seminarium i riksdagen som handlade just om valmaskiner och sociala medier, och min största beundran ligger nog hos den riksdagsledamot som vågar ta risken och meddela att han inte finns på facebook och inte kommer att finnas. För det första kommer han nog in ändå och för det andra vet jag att han använder sin tid till viktiga saker, nämligen Ben Zyskowicz.

Momslagen

Kampen för att Åland skall få fortsätta med den verksamhet som byggts kring förpackning av varor som momsfritt får försäljas på postorder fortsatte. Det finns sätt att stoppa den del av verksamheten som klart är ett kringgående av reglerna och som det är i både rikets och Ålands intresse att stoppa. Det har gjort tidigare, och då är det tur att näringsrätten finns, med andra ord stick i stäv med det som en grupp direktörer nu gått ut och uppmanat landskapsmyndigheterna att ta bort. Näringsrätt skall ges till den som bedriver näring, den som ingen näring bedriver skall inget näringstillstånd ha så enkel borde regeln lyda. Ålänningar hördes i skattedelegationen, utredningar kom in, det blev möten med ministrar och kollegor, alla ansträngningar måste göras för att stoppa den lag som aldrig borde kommit till riksdagen. Istället skulle frågan ha lösts genom diskussioner mellan landskapsregeringen och regeringen i Helsingfors, men hoppet är det sista som överger människan. Kampen fortsätter även nästa vecka.

Diskussion om konfliktlösnings mekanismer

Finlands delegation i OSCE, där jag han en suppleant plats sammanträdde under ledning av sin ordförande Ilkka Kanerva. Vi fick höra om vintersessionen som snart skall hållas i Wien. Särskilt fäste jag mig vid vad som sades om Minsk gruppen, försöken att sätta press på parterna för att få den gamla konflikten mellan Azerbaijan och Armenien om Nagorno-Karabach löst (http://www.osce.org/mg). Mitt första möte med Minsk gruppen under ledning av ambassadör Heikki Talvitie var i december 1993, sedan dess har det blivit många diskussioner, delegationer till Åland och för min del två besök i Azerbaijan. Det passade därför bra att fortsätta diskussionen kring vad som kan göras och om delar av Ålands självstyrelseordning kan användas för det fortsatta arbetet under veckoslutet i Mariehamn med Dr Gulshan Pashayeva, från Center for Strategic Studies Under the President of the Republic of Azerbaijan i Baku (www.sam.gov.az). Det var inte hennes första besök på Åland och knappast hennes sista heller.

Vi talade om vilka element som kan användas i andra konflikter och enligt min åsikt är den självstyrelseordning Nationernas förbund skapade 1921 med mängder av kontrollmekanismer särskilt väl ägnad att fungera i omgivningar där läget är spänt, man inte har något förtroende för varandra och man kan utgå ifrån att den som kan lurar den andra parten m.a.o. särskilt lämpad i förhållandet mellan en nyföd stat och ett autonomt område. Men frågan är om det är den bästa modellen för två parter som kan lita på varandra, har förtroende för varandra, är öppna för diskussion och dialog. Där man kan hitta gemensamma lösningar som båda parter tjänar på. Med andra ord vad som borde vara fallet efter 90 år av samlevnad.

I plenum ställde jag under veckan en fråga till statsministern om hennes initiativ till gemensamma ansträngningar för Finlands fortsatta roll som fredsmäklare. Det är andra gången i historien som Finland tagit initiativ till att få en särskild resolution godkänd i FN. Vi väntar med spänning.

Blev det någon opera den här veckan? Ja, jag hann faktiskt med Faust med Soile Isokoski innan jag avslutade veckan med Cabaret med Alfons Röblom, och än en gång Danke, merci, thank you. http://www.svenskateatern.fi/sve/cabaret