”Vi ska ta en rejäl kamp i valet med målet att ta hem det”
Ni kanske tror att det är min och mina medkandidaters valslogan inför riksdagsvalet, men så är det inte, utan lantrådets löfte vid presentationen av utmanarlistan.
Det är ingen hemlighet att jag inte tror att allianssprängningen är någon framgångssaga. Att som jag kunna komma till Helsingfors och kunna säga att jag är invald från en lista som fick stöd av över 85 % av rösterna är svårslaget. Det var ett verkligt val med flera alternativa kandidater. Både jag och min bäste medkandidat fick över 4.000 röster var så ingen kan säga att det inte handlade om ett verkligt val, men vi hade samma värdegrund, samma valprogram och stod på något som utgjorde en gemensam bas. Den naturliga plattformen i Helsingfors var för oss Svenska riksdagsgruppen.
Att i fara till Helsingfors med det budskapet att vi är eniga i den politik vi för i riket är oslagbart. Finland har en tradition av en enad utrikespolitik och det har visat sig hålla mot starka grannar och yttre påtryckningar. Där har Åland mycket att lära. Det har också varit tanken med det förslag till reformering av självstyreslelagen som en kommitté med alla politiska grupper i lagtinget, under vicetalman Gunnar Jansson, tagit fram.
Nog för den här gången om sprängda allianser och gemensamma signaler. Mitt mål har varit att bygga broar och överlappa gap, och det har uppenbarligen lyckats eftersom vi nu kunnat enas över blockgränserna om att signalen i Helsingfors skall vara gemensam. Enligt min åsikt den enda rätta vägen.
Två erfarna lagtingsledamöter, den ena också känd stadspolitiker med socialt engagemang och rättvisepatos Christian Beijar (S) www.socialdemokraterna.aland.fi och den andre en landsbygdspolitiker med rötterna djupt i myllan och utbildning i ämnet Henry Lindström (C) www.centern.ax har kommit till den lista som redan befolkades av ungdomspolitikern Axel Johnsson (ÅF) www.alandsframtid.ax med fräscha idéer om det mesta och sittande riksdagsledamoten med fyra års erfarenhet, men mycket kvar att ge. Målet för den lista som Obundna tagit initiativ till (Obs) www.obs.ax måste väl vara att ta hem minst 85 % av rösterna och då gäller det att ligga i och se till att alla soffliggare jagas upp.
Annars började veckan med lantrådsmöte och möte med självstyrelsepolitiska nämnden i lagtinget. Till de vid det här laget traditionella programpunkterna hör behandlingen av Vanhanen ärendet i grundlagsutskottet och den här gången banade han sig väg genom de täta leden av fotografer tillsammans med sitt biträde.
Grundlagen godkändes i första behandling, den andra kommer först efter valet. Många intressanta anföranden hölls kring presidentens framtida roll, och riksdagen som konflikthanterare när inte presidenten och statsrådet kan enas. Jag valde den här gången att tala endast kring de åländska frågorna. http://www.eduskunta.fi/faktatmp/utatmp/akxtmp/puh_152_2010_vp_2_52_52_p.shtml
Till händelserna utanför riksdagen hörde Svenska riksdagsgruppens besök hos Fortum, riksdagens besök hos det mångkulturella Helsingfors och middag med några kända ålandsvänner i Helsingfors, varav den enes far för övrigt lär sägas, tillsammans med undertecknad, vare den ende nu levande person som envisas med att skriva ålandsvänner och dylika ord med liten bokstav.
På den utrikespolitiska scenen har all uppmärksamhet ägnats åt vad som händer i Egypten och så brukar det vara när det brakar loss någonstans. Journalister är flockdjur och alla hopar sig nu i Kairo och Tunis känns för länge sedan glömt. Man kan bara läsa någon liten notis om förre presidenten Ben Alis parti RCD förbjudits och kontoret har stängts. Själv är jag inte så övertygad om att rätta metoden att införa demokrati är att förbjuda partier hur motbjudande de än må vara. Batasuna är förbjudet i Spanien, men inte i Frankrike. Vilket är mest demokratiskt, att låta dem pröva sina vingar i demokratiska val och hittills med föga framgång, eller att förbjuda politiska partier som i 1930-talets Tyskland med kända följder.
Frukost med presidenten
Till veckans mer spektakulära händelser hörde utrikesutskottets frukost med presidenten. Inte spektakulär därför att den skulle ha varit unik på något sätt. Det hör till att utrikesutskottet träffar presidenten för överläggningar med jämna mellanrum, men spektakulär därför att den här gången väntade journalister på slottets trappa och skockades i riksdagens utanför utskottets dörr. Anledningen var att man misstänkte att vi talat om presidenten roll och förhållandet mellan presidenten och riksdagen i utrikesfrågor efter ändringen av grundlagen och att vi avhandlat nyheten om vad som fanns att läsa i Wikileaks om presidentens samtal med president Putin och vem som rapporterad vad. Och det hade vi mycket riktigt gjort, men det fanns inget dramatiskt med det.
Vi enades om att förtroliga samtal med utländska diplomater förs, har förts och kommer alltid att föras. Vad de sedan rapporterar hem kan vi inte ansvara för. Mer än så förtjänar inte frågan att kommenteras.
Vi enades också om att när grundlagsändringen godkänts av nästa riksdag och den träder i kraft finns det skäl att utveckla nya rutiner för informationsflödet mellan utrikesutskottet och presidenten, och då främst med hennes kansli.
Som ålänning kan man inte låta bli att fundera över vad Robert Weissberg, som är den amerikanske diplomat som utpekats vara den som rapporterat om samtalen mellan presidenterna Halonen och Putin, rapporterat om Åland. Enligt tidiga tidningsuppgifter hade Åland påträffats som sökord i Wikileaks några hundra gånger, och det var under hans tid som Ålands fredsinstitut anmälde president George W. Bush till internationella brottmålsdomstolen (ICC). Robert Weissberg kom hit till Mariehamn och besökte fredsinstitutet med något spända anletsdrag, men väl i huset passade han på att besöka Ålands emigrantinstitut www.eminst.net och bekanta sig med den amerikanske jultomtens fader ålänningen Haddon Sundblom. Damen som visade oss runt och berättade, visade tydligt sin tacksamhet över vad Amerika betydd för henne när hon i sin ungdom kommit dit och fått möjlighet att förverkliga sina ungdomsdrömmar. ”the United States of America has been so good to me”, sade hon flera gånger. Weissbergs kommentar efter de två besöken var ”so much in just one house”. Men vi får nog vänta ett tag till innan ålandsdokumenten i Wikileaks publiceras. Vi får nöja oss med stora braskande och avslöjande nyheter som att Erkki Tuomioja var ett rött skynke för amerikanarna…
Momslagen
Veckans största besvikelse, och ibland känns det nästan som den här riksdagsperiodens största besvikelse (kanske beroende på att det inte varit så många) var att den förhatliga ändringen av momslagen inte gick att stoppa. Samvetslösa personer har utnyttjat den möjlighet som Åland fått att bygga upp en liten verksamhet, som knappast kan ha skadat någon innan den tog sig nuvarande former. Varför gick den inte att stoppa, varför har myndigheterna inte gjort något åt saken innan det var för sent. Man har stillatigande sett på att bestämmelserna uppsåtligt kringgås. Åland har fått näringsrätten som en del nationalitetsskyddet för att garantera svenskan, istället berättar man på finska hur man kan kringgå reglerna. Hur har det kunnat gå så här illa? Vi måste rannsaka oss själva?
Fredag, tidiga planet hem och kvällssupé med bokhandlaren www.lisco.ax trodde jag, men istället störtade jag nedför rulltrappan på Sjöskog som alla ålänningar säger. Hellre med huvudet före än knäet som jag är så rädd om så fick det bli. Fem minuter senare ringer min son och säger på sitt kännspaka sätt ”Hey, what’s up?” Jo, sade jag, jag sitter på en caféstol på Sjöskog med blodet rinnande från huvudet och det gör ont i axeln. En snäll kanadensare stoppade rulltrappan, talade lugnande med mig, kallade på hjälp och lyfte upp mig. Nu sitter jag här med personal från fältet som vill skicka efter en ambulans, samtidigt som den ena frågade om jag under dagen hade avnjutit alkohol. Nej, det har jag inte svarade jag indignerat, jag kommer från mitt arbete, men sen insåg jag att riksdagsledamot är inget arbete utan ett förtroendeuppdrag. Jag ringer dig senare. Det blev ingen kvällssupé i Mariehamn utan fyra timmar på någon jourcentral i Vanda, en fredagskväll, en upplevelse i sig. Efter röntgen, omplåstring, några stygn och en tillsynes obehövlig mitella fick jag återvända till stan.
Hela äventyret gav mig sedan alibi för att inte behöva uppträda först i den filmade utfrågning av riksdagskandidaterna, inte ens Alfons Röbloms sminkör/ös hade klarat av att dölja alla de regnbågens färger mitt ansikte nu fått.
