I valet och kvalet

13.06.2011 kl. 13:56
Femtiofem dagar har förflutit sedan riksdagsvalet, och ännu har vi ingen regering. Den största orsaken till att det dragit ut på tiden är det omtumlande riksdagsvalet; ett val vars resultat varslade om att vägen till en regering inte skulle vara den lättaste.

Till och med den enkla frågan "vem vann valet?" tål att grunnas på. Samlingspartiet blev det största partiet, men de förlorade platser jämfört med förra valet. Sannfinländarna med Soini i spetsen tog ett sjumilakliv rakt in bland de stora partierna. Men trots att de gjorde ett sensationellt gott val, är de fortfarande bara det tredje största partiet i riksdagen. SDP lyckades bli landets näst största parti, men gick också bakåt. Att riksdagens största oppositionsparti tappar understöd i ett val är mycket ovanligt, och understryker hur svårt det är att göra en entydig tolkning av ”folkets vilja” på basen av valresultatet.

Valet föregicks av en kampanj där partierna klart och tydligt slog fast sina ståndpunkter. Det var välkommet med tydligare markeringar, då man traditionellt varit nästan för försiktig. Men i vårt nuvarande system är det inte hållbart om partierna i regeringsförhandlingarna vägrar vika en tum från utfästelserna i valprogrammen. För att partierna till alla delar ska kunna stå fast vid vad man lovat i valet borde man redan före valet ta efter det svenska systemet med två block. Då kan den vinnande koalitionen försöka förverkliga allt man lovat. Det skulle i så fall förutsätta ”regeringsprogramförhandlingar” inom blocken före valet. Vilka två block det kunde handla om i Finland är verkligt svårt att se. Därför är det sannolikt att vi också framöver kommer att bilda koalitionsregeringar av skiftande valörer.

Det är inte sällan tungt och otacksamt att sitta i regeringen, men tillräckligt många partier måste vara beredda att axla detta ansvar. Nu krävs det en vilja att samarbeta och för att kunna göra det, måste man kunna kompromissa. Värt att notera är att alla andra partier förutom Sannfinländarna har varit beredda att ta ansvar – också valets största förlorare, Centern. Någon kan tycka att Sannfinländarna är principfasta och rakryggade, men jag anser att de visat prov på avsaknad av kompromissvilja och samarbetsförmåga. Utan det kommer man inte långt, och framförallt når man inga resultat i politiken. För ingen kan väl ändå på allvar tycka att ett parti, som visserligen vunnit stort i valet, men som fortfarande endast stöds av en knapp femtedel av väljarna, ensidigt ska kunna diktera innehållet i regeringsprogrammet?

I skrivande stund (fredag eftermiddag) har det klarnat att regeringsförhandlingarna fortsätter med de partier som redan har förhandlat i 13 dagar. Jag tror att alla inblandade parter nu insett att den här basen är den bästa man kan få till stånd, och att meningsskiljaktigheterna sist och slutligen inte var oöverkomliga. Jag är övertygad om att vi kan få ett regeringsprogram som skapar förutsättningar för ekonomisk tillväxt, förbättrad sysselsättning och omsorg om de svagaste i vårt samhälle. Ändå är det bra att minnas att programmet kommer att vara en verklig kompromiss. Det kommer att innehålla ingredienser som varje enskilt parti kan ha svårt att acceptera, men förhoppningsvis också sådana som varje parti kan uppfatta som egna hjärtefrågor.

Thomas Blomqvist

Gruppanföranden

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37