Till och med den enkla frågan "vem vann valet?" tål att grunnas på. Samlingspartiet blev det största partiet, men de förlorade platser jämfört med förra valet. Sannfinländarna med Soini i spetsen tog ett sjumilakliv rakt in bland de stora partierna. Men trots att de gjorde ett sensationellt gott val, är de fortfarande bara det tredje största partiet i riksdagen. SDP lyckades bli landets näst största parti, men gick också bakåt. Att riksdagens största oppositionsparti tappar understöd i ett val är mycket ovanligt, och understryker hur svårt det är att göra en entydig tolkning av ”folkets vilja” på basen av valresultatet.
Valet föregicks av en kampanj där partierna klart och tydligt slog fast sina ståndpunkter. Det var välkommet med tydligare markeringar, då man traditionellt varit nästan för försiktig. Men i vårt nuvarande system är det inte hållbart om partierna i regeringsförhandlingarna vägrar vika en tum från utfästelserna i valprogrammen. För att partierna till alla delar ska kunna stå fast vid vad man lovat i valet borde man redan före valet ta efter det svenska systemet med två block. Då kan den vinnande koalitionen försöka förverkliga allt man lovat. Det skulle i så fall förutsätta ”regeringsprogramförhandlingar” inom blocken före valet. Vilka två block det kunde handla om i Finland är verkligt svårt att se. Därför är det sannolikt att vi också framöver kommer att bilda koalitionsregeringar av skiftande valörer.
Det är inte sällan tungt och otacksamt att sitta i regeringen, men tillräckligt många partier måste vara beredda att axla detta ansvar. Nu krävs det en vilja att samarbeta och för att kunna göra det, måste man kunna kompromissa. Värt att notera är att alla andra partier förutom Sannfinländarna har varit beredda att ta ansvar – också valets största förlorare, Centern. Någon kan tycka att Sannfinländarna är principfasta och rakryggade, men jag anser att de visat prov på avsaknad av kompromissvilja och samarbetsförmåga. Utan det kommer man inte långt, och framförallt når man inga resultat i politiken. För ingen kan väl ändå på allvar tycka att ett parti, som visserligen vunnit stort i valet, men som fortfarande endast stöds av en knapp femtedel av väljarna, ensidigt ska kunna diktera innehållet i regeringsprogrammet?
I skrivande stund (fredag eftermiddag) har det klarnat att regeringsförhandlingarna fortsätter med de partier som redan har förhandlat i 13 dagar. Jag tror att alla inblandade parter nu insett att den här basen är den bästa man kan få till stånd, och att meningsskiljaktigheterna sist och slutligen inte var oöverkomliga. Jag är övertygad om att vi kan få ett regeringsprogram som skapar förutsättningar för ekonomisk tillväxt, förbättrad sysselsättning och omsorg om de svagaste i vårt samhälle. Ändå är det bra att minnas att programmet kommer att vara en verklig kompromiss. Det kommer att innehålla ingredienser som varje enskilt parti kan ha svårt att acceptera, men förhoppningsvis också sådana som varje parti kan uppfatta som egna hjärtefrågor.
