Gestrins tacktal på Folktingssessionen

06.09.2011 kl. 15:40
Det är en stor ära att ha fått ta emot det viktiga uppdraget som Folktingsordförande och det känns som en stor utmaning att få ta emot ordförandeklubban just nu, i en intressant och spännande politisk tid.

Jag ser fram emot ett gott och kreativt samarbete.

Folktingets roll som koordinerande Finlandssvensk aktör är idag viktigare än på länge. Vi är mitt inne i en tid då stora strukturella förändringar sker i samhället i hela Finland. Samtidigt upplever många att attitydklimatet hårdnat och inställningen till kulturell mångfald i vissa kretsar blivit öppet negativ och t.o.m. hotfull. I en sådan situation är det politikernas uppgift att säga ifrån, reagera och uppmana till dialog och delaktighet. Folktingets uppgift är att värna om Finlands tvåspråkighet och svenska språkets ställning. Språklagstiftningen likställer finskan och svenskan. Vi vet idag, att det har blivit svårare att leva upp till lagens anda. Vi upplever det i vardagen, i kontakt med myndigheter, vid servicedisken. Folktingets styrka är att vi har ett brett spektrum av politiker med i verksamheten och att vi alla i våra partier kan bidra till att språklagen efterföljs.

Folktinget kan påverka allra bäst då vi i Svensk- Finland har samma mål. De senaste åren har Finland genomgått flera förvaltningsreformer och allt tyder på att förändrings vågen fortsätter under de närmaste åren. Jag tänker då främst på den aviserade kommunreformen och på de förändringar i social- och hälsovårdsförvaltningen som regeringen planerar. Folktingets roll som intressebevakare och påverkningskanal är viktig och kommer att ha en stor betydelse under de kommande reformerna. Målet är naturligtvis att bevara och stärka tvåspråkigheten i landet vilket innebär att servicen ska fungera på bägge nationalspråken lika bra. Det centrala är att språkaspekten tas med redan då planeringen av en förvaltningsreform inleds och genomsyrar hela arbetet.

Folktinget ställde som mål att det nya regeringsprogrammet skulle innehålla en stark skrivning om verkställandet av den sk Ahtisaari rapporten. Det här lyckades, och följande skede är att arbeta för att skrivningen omsätts till praktik. Folktingets uppgift är att påminna regeringen om löftet och just nu, dessa dagar, gäller det att uppmana regeringen att redan i budgeten för nästa år reservera medel för arbetet med språkstrategin för landets nationalspråk, svenska och finska. Det är alltid viktigt att hålla i minnet att de språkliga rättigheterna hör till de grundläggande rättigheterna. Nationalspråkstrategin bör vara ett verktyg för implementeringen av språklagen. Statsrådets rapport om språklagen, som avges till riksdagen en gång per riksdagsperiod, är en sammanställning av läget, men har tyvärr inte fungerat som en strategi för natio-nalspråken.

Under den föregående riksdagsperioden skrev utbildningsstyrelsen en nationalspråksutredning, som tyvärr inte fick så mycket publicitet. Den utmynnade i ett antal åtgärdsförslag som berörde skolornas språkundervisning. I nationalspråksutredningen konstaterades entydigt att situationen för svenskans del i Finland är oroväckande och att satsningar behövs för att kunna garantera Finlandssvenskarnas grundläggande rättigheterna. I likheten med Ahtisaari rapporten så föreslogs också i nationalspråkutredningen en tidi-gareläggning av undervisningen och andra åtgärder för att utveckla undervisningsmetoder. Som medlem av Svenska NU nätverkets delegation vill jag gärna lyfta fram det otroligt fina arbete som görs inom ramen för Svenska NU, för att väcka intresset för svenskundervisningen.

Den utredning om språkliga lösningar som uppgjorts på beställning av Magma och som offentliggjordes senaste vecka är också viktig. Det finns en fara att röster höjs under ekonomiskt sämre tider, som kräver att finska och svenska skolor ska sammanslås av ekonomiska skäl. Jag vill skarpt varna för en sådan argumentering. Ekonomiska orsaker får inte någonsin vara ett argument för att riskera eller rubba de språkliga rättigheterna så som de definieras i grundlagen. Fortfarande är enspråkiga lösningar ofta bättre än tvåspråkiga. Flera forskare har kommit fram till att det behövs språkliga särlösningar då en språklig minoritet utgör mindre än 20 eller 30 % av befolkningen på en ort. Min hemstad Esbo är ett bra exempel. Den svenska befolkningen är ca 8 %. Av barnen i Esbo går 11% i en svensk skola. Skollagarna garanterar barnen rätt till en skolmiljö på antingen svenska eller finska. Det innebär att verksamheten som helhet i skolan ska ordnas på barnets modersmål, svenska i en svensk skola och finska i en finsk skola. Om en språkminoritet slås ihop med en språkmajoritet så är sannolikheten mycket stor att språkmajoritetens språk blir det dominerande språket i skolan. Ett svenskt barn skulle också i skolan höra till en minoritet. För många tvåspråkiga barn är skolan det enda stället där de obehindrat kan använda svenskan. Den rä-tigheten måste de ha. Jag kan förstå språkmajoritetens önskan att skapa miljöer där barnen kommer i kontakt med språkminoriteten, men i det här fallet måste den enskilda individens grundlagsenliga språkliga rättigheter sättas framför språkmajoritetens nyttoaspekt. Det svenska skulle drunkna i det finska i en tvåspråkig skola på en ort, där den svenska befolkningsgruppen utgör en liten del av hela befolkningen. I en kommun där språkförhållandena är lika starka kan situationen vara en annan och då kan man överväga samutnyttjande av vissa utrymmen.

Samtidigt vill jag också betona att det är viktigt att införa samarbete och utbyte mellan finska och svenska skolor på projektbasis som en del av undervisningen, för att möjliggöra för barn och unga att lära känna varandra och få naturliga kontakter över språkgränsen. Utbytet kan organiseras på olika sätt beroende på elevernas ålder och språkkunskaper. Det viktiga är att ingendera språkgruppen hamnar i underläge och att verksamheten bygger på klara strategier och uppställda målsättningar.

En fråga som jag gärna ser att Folktinget tar upp på agendan är integreringen av nyfinländare och invand-rare i den finlandssvenska skolan och gemenskapen. Andelen invandrare har ökat och kommer att öka under de närmaste åren. Det är viktigt att nyfinländarna, invandrarna kommer i kontakt med det svenska i Finland och att finlandssvenskarna kommer i kontakt med nyfinländarna. Jag ser detta också som ett led i Folktingets målsättning att arbeta för tolerans, öppenhet och delaktighet i samhället. Att ha internationella kontakter är också en naturlig del i detta. Då det gäller att sprida kunskap och idéer om hur språkliga rättigheter i samhället ska beaktas och med den gedigna erfarenhet Folktinget under årtionden har inhämtat, kan vi ha en viktig roll både i Norden och i Internationella sammanhang.

Jag vill ännu en gång tacka för förtroendet och slutligen för egen del framföra ett tack till minister Anna-Maja Henriksson som på ett ypperligt sätt lett Folktinget under de senaste åren. Det känns tryggt att ha en tidigare Folktingsordförande som landets justitieministeroch att kunna stöda sig på de starka skrivningar i det nya regeringsprogrammet som gäller svenska språkets ställning. Nu får vi igen en gång kavla upp är-marna och ta i tu med arbetet för vårt kära tvåspråkiga Finland.

Tal på Folktingets session i Helsingfors 3.9.2011

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37