Jag ser fram emot ett gott och kreativt samarbete.
Folktingets roll som koordinerande Finlandssvensk aktör är idag viktigare än på länge. Vi är mitt inne i en tid då stora strukturella förändringar sker i samhället i hela Finland. Samtidigt upplever många att attitydklimatet hårdnat och inställningen till kulturell mångfald i vissa kretsar blivit öppet negativ och t.o.m. hotfull. I en sådan situation är det politikernas uppgift att säga ifrån, reagera och uppmana till dialog och delaktighet. Folktingets uppgift är att värna om Finlands tvåspråkighet och svenska språkets ställning. Språklagstiftningen likställer finskan och svenskan. Vi vet idag, att det har blivit svårare att leva upp till lagens anda. Vi upplever det i vardagen, i kontakt med myndigheter, vid servicedisken. Folktingets styrka är att vi har ett brett spektrum av politiker med i verksamheten och att vi alla i våra partier kan bidra till att språklagen efterföljs.
Folktinget kan påverka allra bäst då vi i Svensk- Finland har samma mål. De senaste åren har Finland genomgått flera förvaltningsreformer och allt tyder på att förändrings vågen fortsätter under de närmaste åren. Jag tänker då främst på den aviserade kommunreformen och på de förändringar i social- och hälsovårdsförvaltningen som regeringen planerar. Folktingets roll som intressebevakare och påverkningskanal är viktig och kommer att ha en stor betydelse under de kommande reformerna. Målet är naturligtvis att bevara och stärka tvåspråkigheten i landet vilket innebär att servicen ska fungera på bägge nationalspråken lika bra. Det centrala är att språkaspekten tas med redan då planeringen av en förvaltningsreform inleds och genomsyrar hela arbetet.
Folktinget ställde som mål att det nya regeringsprogrammet skulle innehålla en stark skrivning om verkställandet av den sk Ahtisaari rapporten. Det här lyckades, och följande skede är att arbeta för att skrivningen omsätts till praktik. Folktingets uppgift är att påminna regeringen om löftet och just nu, dessa dagar, gäller det att uppmana regeringen att redan i budgeten för nästa år reservera medel för arbetet med språkstrategin för landets nationalspråk, svenska och finska. Det är alltid viktigt att hålla i minnet att de språkliga rättigheterna hör till de grundläggande rättigheterna. Nationalspråkstrategin bör vara ett verktyg för implementeringen av språklagen. Statsrådets rapport om språklagen, som avges till riksdagen en gång per riksdagsperiod, är en sammanställning av läget, men har tyvärr inte fungerat som en strategi för natio-nalspråken.
Under den föregående riksdagsperioden skrev utbildningsstyrelsen en nationalspråksutredning, som tyvärr inte fick så mycket publicitet. Den utmynnade i ett antal åtgärdsförslag som berörde skolornas språkundervisning. I nationalspråksutredningen konstaterades entydigt att situationen för svenskans del i Finland är oroväckande och att satsningar behövs för att kunna garantera Finlandssvenskarnas grundläggande rättigheterna. I likheten med Ahtisaari rapporten så föreslogs också i nationalspråkutredningen en tidi-gareläggning av undervisningen och andra åtgärder för att utveckla undervisningsmetoder. Som medlem av Svenska NU nätverkets delegation vill jag gärna lyfta fram det otroligt fina arbete som görs inom ramen för Svenska NU, för att väcka intresset för svenskundervisningen.
Den utredning om språkliga lösningar som uppgjorts på beställning av Magma och som offentliggjordes senaste vecka är också viktig. Det finns en fara att röster höjs under ekonomiskt sämre tider, som kräver att finska och svenska skolor ska sammanslås av ekonomiska skäl. Jag vill skarpt varna för en sådan argumentering. Ekonomiska orsaker får inte någonsin vara ett argument för att riskera eller rubba de språkliga rättigheterna så som de definieras i grundlagen. Fortfarande är enspråkiga lösningar ofta bättre än tvåspråkiga. Flera forskare har kommit fram till att det behövs språkliga särlösningar då en språklig minoritet utgör mindre än 20 eller 30 % av befolkningen på en ort. Min hemstad Esbo är ett bra exempel. Den svenska befolkningen är ca 8 %. Av barnen i Esbo går 11% i en svensk skola. Skollagarna garanterar barnen rätt till en skolmiljö på antingen svenska eller finska. Det innebär att verksamheten som helhet i skolan ska ordnas på barnets modersmål, svenska i en svensk skola och finska i en finsk skola. Om en språkminoritet slås ihop med en språkmajoritet så är sannolikheten mycket stor att språkmajoritetens språk blir det dominerande språket i skolan. Ett svenskt barn skulle också i skolan höra till en minoritet. För många tvåspråkiga barn är skolan det enda stället där de obehindrat kan använda svenskan. Den rä-tigheten måste de ha. Jag kan förstå språkmajoritetens önskan att skapa miljöer där barnen kommer i kontakt med språkminoriteten, men i det här fallet måste den enskilda individens grundlagsenliga språkliga rättigheter sättas framför språkmajoritetens nyttoaspekt. Det svenska skulle drunkna i det finska i en tvåspråkig skola på en ort, där den svenska befolkningsgruppen utgör en liten del av hela befolkningen. I en kommun där språkförhållandena är lika starka kan situationen vara en annan och då kan man överväga samutnyttjande av vissa utrymmen.
Samtidigt vill jag också betona att det är viktigt att införa samarbete och utbyte mellan finska och svenska skolor på projektbasis som en del av undervisningen, för att möjliggöra för barn och unga att lära känna varandra och få naturliga kontakter över språkgränsen. Utbytet kan organiseras på olika sätt beroende på elevernas ålder och språkkunskaper. Det viktiga är att ingendera språkgruppen hamnar i underläge och att verksamheten bygger på klara strategier och uppställda målsättningar.
En fråga som jag gärna ser att Folktinget tar upp på agendan är integreringen av nyfinländare och invand-rare i den finlandssvenska skolan och gemenskapen. Andelen invandrare har ökat och kommer att öka under de närmaste åren. Det är viktigt att nyfinländarna, invandrarna kommer i kontakt med det svenska i Finland och att finlandssvenskarna kommer i kontakt med nyfinländarna. Jag ser detta också som ett led i Folktingets målsättning att arbeta för tolerans, öppenhet och delaktighet i samhället. Att ha internationella kontakter är också en naturlig del i detta. Då det gäller att sprida kunskap och idéer om hur språkliga rättigheter i samhället ska beaktas och med den gedigna erfarenhet Folktinget under årtionden har inhämtat, kan vi ha en viktig roll både i Norden och i Internationella sammanhang.
Jag vill ännu en gång tacka för förtroendet och slutligen för egen del framföra ett tack till minister Anna-Maja Henriksson som på ett ypperligt sätt lett Folktinget under de senaste åren. Det känns tryggt att ha en tidigare Folktingsordförande som landets justitieministeroch att kunna stöda sig på de starka skrivningar i det nya regeringsprogrammet som gäller svenska språkets ställning. Nu får vi igen en gång kavla upp är-marna och ta i tu med arbetet för vårt kära tvåspråkiga Finland.
Tal på Folktingets session i Helsingfors 3.9.2011
