Som känt uttalade sig förvaltningsutskottets ordförande om behovet av att inrätta en militärjunta i Grekland som lösning på oviljan att genomföra nödvändiga reformer i landet.
Man kan undra om reaktionerna på facebookyttrandena varit överdimensionerade. Själv har jag funderat på om det är värt att skriva om saken av två orsaker. För det första kan man fråga sig om inte just det att man nappar på dessa kommentarer bidrar till att ge dem ännu mera uppmärksamhet. För det andra kan man fråga sig om det inte leder till att sätta fokus mer på enskilda riksdagsledamöters uttalanden än på det viktigaste, det vill säga det egentliga lagstiftningsarbetet som riksdagen har ansvar för. Halla-Ahos yttranden går dock inte att förbise. Flera människor frågar om saken och som medlem av förvaltningsutskottet anser jag det vara viktigt att ta ställning, både ur ett rent principiellt och ur ett mera praktiskt perspektiv.
Principiellt är det i sig oroande att en riksdagsledamot i en demokrati ifrågasätter värdet av just demokratin som styrelseskick. Det är svårt att godta bortförklaringarna om att det endast rörde sig om svart humor. När en riksdagsledamot yttrar sig offentligt måste man ju utgå ifrån att han menar vad han säger. Och hur vi än är lagda vad humor beträffar, lär vi oss alla att det finns vissa saker man inte skämtar om. Undertonen i skämtet, om det alltså var ett skämt, var dessutom motbjudande. När det frågas var gränsen på uttalanden av riksdagsledamöter egentligen går är det rätt så enkelt att svara: här. Tal om inrättande av militärjuntor är inte acceptabelt. En riksdagsledamot bör använda sig av sitt omdöme när han uttalar sig, och om omdömet saknas, behövs en motreaktion. Annars kan det gå så att det oacceptabla i tysthet accepteras.
Det andra som oroar i uttalandena är konsekvenserna för det praktiska, dagliga lagstiftningsarbetet i riksdagen. Det finns frågor på agendan som måste behandlas helt enkelt för att landet ska fungera. Ordföranden för förvaltningsutskottet har valts av riksdagen och har därmed fått ett förtroende av inte bara sina egna väljare att se till att arbetet fortskrider. Här har det inte i princip funnits något att klaga över. Nu riskerar dock lagstiftningsarbetet att hamna i skuggan av sensationsvärdet som utskottsordförandes uttalanden ger upphov till. Det vore på sin plats att komma ihåg att också riksdagen och förvaltningsutskottet behöver arbetsro.
Man kan med rätta fråga sig hur sagan kommer att sluta. De flesta inser att spekulationerna om Jussi Halla-Ahos ställning som ordförande för utskottet kommer att fortsätta. Till och med hans egen riksdagsgrupp har vidtagit disciplinära åtgärder och uteslutit honom för en två veckors period – något som inte går att vifta bort då diskussioner om förtroende kommer upp. För att undvika vidare skada åt lagstiftningsarbetet borde Halla-Aho inse att han som politiker ska dra konsekvenserna av sitt agerande och självmant avgå. Annars riskerar han att försvåra det viktiga arbetet i förvaltningsutskottet - något som hela landet tar skada av.
Krönika i vasabladet vecka 38
