Det kan bara sluta lyckligt

28.01.2012 kl. 12:49
Presidentvalets första omgång blev åter ett bevis på att rörliga väljaropinioner kan bli tungan på vågen. Gallupmätningar, sociala medier och väloljade kampanjer spelade ihop i syfte att skapa och sedan förstärka trender, alltså rubriker. Precis som i alla tidigare folkval av president blev resultatet en kontrast till normala riksdags- eller kommunalval. Just detta beskriver personvalets väsen: att andra preferenser än de partipolitiska väger tyngre för en stor del av väljarna. Så var det 1994 med fenomenet Elisabeth Rehn. Så var det sex år senare med Tarja Halonen. I söndags sprack ännu ett glastak i och med Pekka Haavistos framgång.

Den andra omgången i årets val skiljer sig på många punkter från tidigare val med nuvarande valsystem. De markanta skiljelinjer, som tidigare funnits där, saknas nu. Vi har inte ett val mellan man eller kvinna, inte höger eller vänster, inte regering eller opposition, inte sittande president eller utmanare. Fältet är friare än någonsin. Vilket bevisligen också gör det svårare för många väljare att besluta sig nu.

Detta gäller naturligtvis speciellt många av oss 1.364.839 väljare som inte fick igenom vår egen kandidat i den första omgången. Just därför kan vi också iklä oss kungamakarens roll - i brist på en "drottning". Det är ju första gången med nuvarande valsystem som det inte finns en kvinna i finalen - ett trendbrott också det. Vi strandsatta väljare är nu en tung politisk marknadskraft. Vi är den 45-procentiga minoritet, som avgör presidentvalet 2012. En del väljare har redan bestämt sig. Andra vill ännu övertygas, tämjas, charmas. Men med vad? Argument, sinnesbilder, eller mer irrationella impulser?

Jag hoppas innerligt att kampanjen nu blir lika snygg och rejäl som i första omgången. Kandidaterna kan vi nog lita på, men bevare oss för överivriga kampanjaktivister, som gör sociala medier till en dyngslunga. Smutskastning går till all lycka sällan hem i finländsk politik. Den tolkas som ett verbalt eller emotionellt tillkortakommande, som i sista hand drabbar de intressen den varit avsedd att hjälpa.

Eva Biaudet gjorde en storartad insats i kampanjen. Hon lyfte fram frågor, som annars hade kommit i skymundan. Hon utmanade modigt "jytkyn" och det var också långt därför hon nominerades av en enhällig partidag. Utan henne i andra omgången kommer SFP inte som parti att stöda någon av de återstående kandidaterna.  Däremot står det såklart partiets och Evas väljare fritt att stöda vem man vill. Detsamma gäller partiets ledande politiker.

Jag anser att Finland nu är i den angenäma situationen, att valet bara kan sluta lyckligt. Båda finalisterna är nationellt och internationellt meriterade samhällsbyggare. Båda skulle vara representativa, kunniga statschefer och galjonsfigurer för ett utåtriktat Finland.

Jag känner bägge kandidater och röstar i en trippelroll: som fri väljare, partiledare och nära arbetskamrat till den, som blir försvarets nya överbefälhavare. Jag brukar offentligt bekänna färg i presidentval och gör det även nu, utgående från en helhetsbedömning. Min kandidat i andra omgången är Sauli Niinistö.

Stefan Wallin
skribeten är SFP:s ordförande, försvarsminister och riksdagsledamot bosatt i Åbo

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Statsministerns upplysning om målen för Finlands EU-ordförandeskap

I vilket tillstånd är EU när Finland tar över stafettpinnen från Österrike den 1 juli? Intrycket är att tyngd-punkterna i EU kommer att ligga dels vid ett effektivare bruk av existerande regler, dels vid utrikesrelatio-nerna samt vid energi, men också rättsliga och inrikesfrågor. Mera verkställighet än lagstiftning, mera utrikesrelationer än förlikningar med Europaparlamentet.
21.06.2006 kl. 00:00

Riksdagens 100- årsjubileumssession

I medlet av 1800-talet började drömmen om ett fritt Finland ta sin form. Tankar blev till ord. Runeberg, Topelius, Snellman, Cygnaeus, Lönnroth och Castren personifierade denna utveckling. På olika sätt bidrog de tillsammans till att Finlands folk fick en gemensam nationalanda som blev en förutsättning för självständigheten några decennier senare.
01.06.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om regeringens handikappolitiska redogörelse

Att födas som handikappad i Finland innebär inte ett liv i misär som i så många andra länder. Den nordiska välfärdsmodellen har för längre sedan omfattat de handikappade. Det betyder ändå inte att vi skulle ha nått en godtagbar nivå på servicen. Handikappvården är i Finland inte på samma goda nivå som i de andra nordiska länderna. Personlig assistans och utnyttjande av modern teknologi tryggar inte normalitet i livet på samma sätt som i våra grannländer.
16.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatt om budgetramarna för åren 2007-2011

Den sittande regeringen har nu presenterat sina sista budgetramar för denna period. Betyget är minst sagt nöjaktigt. För statsfinansernas del måste betyget bli berömligt, sade Eva Biaudet.
15.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatten om om redogörelsen gällande EU:s grundfördrag

Jag vill börja med att göra några saker fullständigt klara. Inom Svenska riksdagsgruppen tror vi på den Europeiska Unionen! Vi är övertygade om att Finland mår bättre, och att vi har klarat oss bättre som medlem i unionen än om vi hade valt att stå utanför. Utan medlemskap i EU hade det varit ännu svårare att övervinna depressio-nen på 1990-talet, sade Astrid Thors.
10.05.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om åldringsvården

Vad finns staten till för? Jo, enligt Svenska riksdagsgruppen har statsapparaten till uppgift att träda in i de livsskeden som individen inte klarar sig på egen hand. Därför anser vi att staten skall koncentrera sig på att stöda individen under hennes första och sista år. Finland har ett bra lagstadgat stöd för våra åldringar. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken, sade Pehr Löv.
04.05.2006 kl. 00:00

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00