Debatten inför budgetrian kom till stor del att handla om en siffra: 0,7. Regeringen var oense om nyttan av att i lag slå fast antalet anställda i relation till antalet klienter. Till slut kom man överens om att inte införa ett krav på 0,7 vårdare per åldring, utan istället satsa på vården genom att sätta till 10 miljoner för uppfyllandet av äldreomsorgslagen, liksom 10 miljoner till för närståendevården, och genom att ta fram kvalitetsrekommendationer för hemvården och utveckla mätare för vårdkvaliteten. Dessutom kommer man att följa upp att den nuvarande rekommendationen på 0,5 vårdare per klient de facto följs överallt. Det är ett förnuftigt förslag i det här skedet.

Omsorgen och vården av våra äldre är en svår, men viktig fråga. Kostnaderna för vården växer hela tiden. Samtidigt är det självklart att vi vill och ska kunna garantera alla en god och värdig vård också på äldre dar. Ekvationen är inte lätt, men att enbart slå fast en schematisk siffra för ett mycket varierande vårdbehov är knappast lösningen. Viktigast av allt är att man kan trygga kvaliteten på vården, oberoende om det är hemvård, närståendevård eller vård på anstalt. Vårdbehovet varierar från person till person och med tiden. Kommunerna borde behändigt kunna flytta resurserna dit de behövs mest, allt enligt var behovet för tillfället är störst. En sådan här flexibilitet är svår att lagstifta, den priorteringen måste göras av kommunerna.

När Svenska riksdagsgruppen träffade människor på torget i Ekenäs förra veckan fick jag ett konkret exempel på hur varierande behoven kan vara. En äldre dam i rullstol hade själv avlönat hjälp för att ta sig ut på stan. Hennes budskap var att hon klarar sig bra hemma, men att hon behöver hjälp när hon ska ut och handla eller uträtta andra ärenden. Det har hittills inte gått att ordna från kommunens sida. Sett ur både hennes och hela samhällets synvinkel skulle det vara väl använda resurser att erbjuda henne och andra i samma situation den hjälpen.

En annan typ av satsning som regeringen gör i nästa års budget är att utöka anslaget för stöd till områden som drabbats av plötsliga strukturomvandlingar med 10 miljoner. Det här betyder att det finns tillräckligt med pengar för alla de orter som drabbats av garnisonsnedläggningar eller företag som gått i konkurs. Det här är mycket välkomna nyheter för Hangö och Raseborg som lämnat in en ansökan om stöd i och med FN-steels konkurs. Förhoppningsvis kan stödåtgärderna locka företagare att göra nya investeringar i området. Strukturomvandlingsstödet behövs, och är en av de få åtgärder som staten kan vidta just nu för att underlätta situationen.

Det direkta stödet från staten är ändå bara en del av lösningen. Även andra åtgärder måste vidtas för att vår region ska vara konkurrenskraftig och locka till sig företag. En bra satsning skulle vara att tidigarelägga elektrifieringen av Hangö-Hyvingebanan. Då kunde man märkbart förbättra Hangö hamns och redan existerande och framtida företags verksamhetsförutsättningar, och överlag stärka hela regionens utvecklingspotential.

Kolumn i Västra Nyland 1.9.2012